|
|
Haren var som nåjden Yngve Ryd från Jokkmokk fortsätter oförtrutet sitt arbete med att skriva ner vad några äldre samiska män berättar för honom om gamla tider. Dag ut och dag in utför de gemensamt sitt mödosamma arbete. Ryd går sedan hem och sammanställer anteckningarna, återvänder och kollar alla detaljer och utvinner nya detaljer. Allt måste bli rätt och inget får utelämnas. Det rör sig om en sorts knappologi men en ytterst värdefull sådan. Man kanske hellre ska kalla det hela för en kulturgärning. Ryd räddar bortvittrande kunskap åt eftervärlden – och vem vet, så småningom kanske de här kunskaperna blir helt nödvändiga för den praktiska överlevnaden igen. Hittills har Ryds mödosamma arbete resulterat i tre böcker om samisk kultur – Snö (2001), Eld (2005) och nu Ren och varg – Samer berättar (Natur & Kultur 2007). För den som är shamanskt intresserad är den senaste boken den mest intressanta. Titeln är faktiskt lite missvisande. ”Detta är en bok om djur”, lyder bokens första mening och den handlar om mycket mer än ren och varg. Här möter vi också samiska kunskaper om björn, fjällräv, järv, utter, ekorre, korp, fjällripa, kungsörn, hare, strömstare, fiskar och sist men inte minst – hundar. Vilda och tama djur i samiskt vardagsliv är temat för boken. Innehållet är så rikt och mångsidigt att en kort recension inte alls kan ge rättvisa åt det enorma informationsflöde som väller fram ur de gamla männens minnesbanker. Hela boken bör läsas och den bör läsas i små portioner – på det sätt som de samiska berättelserna om djuren framfördes runt kåtaelden efter dagens slit, i en renvaktarstuga eller vid rengärdet under en paus i arbetet. Huvudberättaren i denna bok är Ola Omma, född 1922 i trakterna av Karesuando, numera bosatt i Jokkmokk. Hans berättelser i det långa kapitlet Renhjorden och vargar gläntar på dörren till en värld som ter sig väldigt annorlunda för oss som är uppvuxna i en industrikultur. Omma har en otroligt djupgående kunskap om renar och vargar, deras respektive beteenden och samspel. Det är många vinternätter som han ensam eller tillsammans med någon kamrat och en hund vaktat renhjorden mot varg. Han fick börja redan som 16-åring och konstaterar: ”Trots allt hörde vargen till renskötseln och vargen gjorde att arbetet blev mer spännande. Utan varg skulle renskötseln inte ha varit lika intressant! Pojkar och flickor fick vara ute på nätterna och vakta renar, det var ett spännande liv… Arbetet var strängt men jag tyckte ändå att det var roligt att vakta renar. När vädret var klart såg man långt över fjällen, och stjärnor och norrsken, det var som ett skådespel. Att vara ute ensam i sådant mörker och kyla var ett litet äventyr.” Omma berättar att samerna inte hatade vargarna trots den skada de kunde åsamka en renhjord. När vargarna som hade anfallit och eventuellt dödat ett antal renar hade försvunnit så gick livet vidare i samma stil som tidigare. Han känner förvåning inför det enorma varghat som i våra dagar frodas bland jägare längre söderut i Sverige. Ommas berättelse är som en liten encyklopedi över hur renar och vargar beter sig på det stora hela taget, vi får veta hur vargen gör när den anfaller renar som betar i busksnår och hur den gör när den attackerar en hel hjord, hur den biter sig fast i renens bakben och vilka renar den vill äta. Vi får reda på att vargen inget hör just när den anfaller en ren, att vargögon blixtrar av ett inre ljus när den ska till att hugga tag i renen och att den är ofarlig för renarna när den ylar – då är den nämligen på väg att flytta till en ny trakt och samerna kan andas ut. Vi får veta en hel del om hur man klär sig och vad man gör för att hålla sig vaken en hel natt utan eld när det är 35 minus, hur man kan skrämma vargar genom att skrika i rätt ögonblick, hur man kan skrämma bort vargen genom att röka kvanne, hur man måste hålla reda på vindriktningen för att inte överraskas av vargen och hur man ska tolka hundens reaktioner för att lista ut var vargarna befinner sig. Hunden var oumbärligt viktig i den gamla tidens renskötsel och det fanns speciella knep för att få hundar till att bli extra bra på att skydda mot varg: ”Det behövs háskaduollje, kadaverhud, en färsk hud från en ren som vargen har dödat på morgonen. Huden ska inte ha hunnit frysa och så tar man små hundvalpar och rullar in dem i huden, så att de riktigt får känna varglukten. De valparna blir riktiga vakthundar som kan känna vittring av varg på mycket längre håll än andra hundar”. Ola Omma berättar också om hur vargjakt på skidor och med spjut gick till – då fick inga hundar vara med. Det handlade om att skida efter vargen i mjuk snö så länge att den blev uttröttad och till sist stannade upp. Då gällde det att övervinna sin egen rädsla och sticka spjutet rakt in i hjärtat på vargen. Enligt Ommas berättelser fanns ingen utbredd rädsla för vargen bland samerna. Han har aldrig hört berättelser om att vargen skulle ha dödat några samer – den rädsla som fanns gällde renhjorden och den ekonomiska skada vargen kunde åstadkomma. För att inte locka till sig vargen pratade man inte heller om den i onödan. Om den redan var på trakten – ja då flödade berättelserna, men vid andra tillfällen ställdes bara frågan ”Hörs något om vargen?”. Om ingen hade hört något var det bra med det och man talade inte vidare om saken för att inte locka den till sig och dra på sig olycka. ”Folk frågade alltid varandra om vargen, men förstås bara de tider på året som vargen anföll, mest under höstvintern. Under sommaren förekom inte den frågan.” Bland Ommas många upplysningar om renar har jag framför allt fastnat för vad han berättar om lyckorenar, stájnak. Det är renar som är mycket sällsynta, kanske finns det en stájnak på flera tusen renar. Omma beskriver den som ett heligt djur eftersom den är så sällsynt och för lycka med sig. Den slaktas inte, den säljs inte, den blir inte uppäten av vargar utan den får leva tills den blir gammal och dör själv. Kanske blir den 15 år. Stájnak är en honren, men den får aldrig kalvar. Den är ljus och till storleken mitt emellan vaja och sarv. Trots att den är hona betar den inte med vajorna utan hänger ihop med sarvarna och härkarna – de kastrerade tjurarna. När det är brunsttid beter den sig som en sarv. Den stångas med sarvarna och hoppar på vajorna. Sarvarna å sin sida är under brunsten ointresserade av stájnak eftersom hon saknar vajlukten. Här har vi alltså att göra med en ren som vi skulle kunna beteckna som transsexuell eller genusöverskridare och Omma själv kallar den för nåjddjur (och att noajdien i gamla tider kunde vara genusöverskridare vet vi ju). ”Stájnak är som nåjddjur och klarar varganfall. Den blir inte uppäten trots att den bär skälla… Den har en skyddsängel, den är ett lyckodjur med offerstenstrolldom…Den är skapad med eget försvar som ingen ser och har fått offerandar i blodet, därför vågar vargen inte bita”. När stájnak ska dö går den åt sidan för att dö i avskildhet precis som gamla samegubbar kan göra. Det är ytterst ovanligt att någon hittar en död stájnak och även om man skulle hitta den och dess skälla så får man inte röra någonting. De hör till naturen och blir en offergåva när den får ligga. Nilas Tuolja (1908-2002) levde hela sitt liv i Jokkmokkstrakten. Hans berättelser har också gett flera kapitel i boken – bland annat ett om björnjakt med spjut (”Du ska vara precis jävligt nära björnen”) och ett med sensationellt innehåll om hur han som barn lekte med björnungar – inte med tama björnungar utan med vilda björnungar ute i markerna, under övervakning av mamma björn! De björnjakter med spjut som Tuolja blev vittne till i sin barndom måste ha varit de sista jakterna av det slaget i vår del av världen. När jaktgevären senare blev bättre och billigare försvann lusten att riskera livet vid ett björnide frampå vårkanten med bara ett spjut i händerna. I sedvanlig noggrann stil blir Ryds återgivning av björnjakten mycket detaljerad både vad gäller tillvägagångssätt och utrustningsdetaljer. För den som är intresserad av ursprunglig teknik finns också detaljerade berättelser om hur man tillverkade och jagade med armborst och pilbåge och hur man snarade fisk. Leken med björnungarna beskriver Tuolja som ”Vi hade roligt på riktigt”. Han var åtta till tio år gammal och fortsätter: ”…vi höll på och skrattade och bänglade lekaffärer med björnungar. Vi hade hört berättas redan från gamla tider att människor kan leka med björnungar. Äldre barn lärde oss, de sade: - Björnarna är lika som folk, de begriper! Och förbaskat, de begrep! Jag tror att björnmamman till och med skrattar. Jag har sett att hon gör något konstigt mixterverk med munnen. Björnmamman kom inte fram till oss nära där vi lekte. Det måste vara kloka djur som visste att det bara var lek… Jag tror nästan att gammelbjörnar tycker om att folket leker med deras ungar.” Nu har du fått höra riktiga nyheter, säger Tuolja när han avslutar berättelsen om björnleken. Ingen annan stans har jag hittat liknande berättelser. Kan det vara en skröna? Men hur var det nu med haren som nåjd? Det är återigen Ola Omma som har ordet. Han berättar om fredade djur som samerna inte jagade och inte heller fick skada, som haren, uttern och strömstaren. Haren kunde varna renen för annalkande fara, bland annat eftersom haren hör så mycket bättre än renen. När haren flydde anade renen oråd och blev extra vaksam. Men det var mer än så med haren: ”Förr var det trolldom med haren, den var som nåjden. Haren kunde ge lycka när den räddade renar, men den kunde även komma med olycka. Folk var rädda för att möta haren när de skidrade till renhjorden på morgonen, fastän haren är ett så litet och ofarligt djur… Om man får se en hare som skuttar tvärs över spåret strax framför så betyder det otur och det är bara att vända tillbaka hem. Annars händer det en olycka, man kan bryta benet eller skidorna… Eller också drabbas man av sjukdomar, eller kanske blir det guolldo, snöstorm. Barn var mest rädda för oväder, om det blir hård snöyra kan man skidra vilse.” Uttern var också ett djur som man inte fick skada. I riktigt gamla tider kunde samer tämja uttrar och använda dem vid fiske men även långt senare rådde bestämda förhållningsregler: ”När jag växte upp var det absolut förbjudet att jaga utter. Gammalt folk sa att om någon dödade en utter så drabbades han och hela hans familj av olycka, det kunde komma sjukdomar eller också dog ett barn. Man fick inte ens tänka tanken att vilja döda en utter, då skulle man få svåra sjukdomar, om inte själv så kanske någon i familjen blev invalid. Tjievres (utter) är som ett nåjddjur. Uttern är oftast ensam… Nåjden är likadan, han har inga kompisar utan är ensammen, han fick ligga för sig själv under stenar i fjällen och frysa.” Yngve Ryd är mest intresserad av hur vardagssysslorna har gestaltat sig och hur vardagstekniken har sett ut. Hade han varit mer intresserad av andliga aspekter av den gamla kunskapen hade boken blivit annorlunda. Detta är gamla samers berättelser om gångna tider sedda genom Yngve Ryds temperament, men det räcker i och för sig väldigt långt det också. Ren och varg är absolut en av årets mest läsvärda böcker! Jörgen I Eriksson, november 2007 |