|
|
Självviktighet och patriarkat På mina kurser och föredrag om shamanism och traditionell livssyn är det mestadels en klar underrepresentation av män. Vanligtvis är bara 20-30 procent av deltagarna män. Och tendensen verkar ha förstärkts med åren sedan jag inledde min utåtriktade verksamhet vid mitten av 1980-talet. Jag har ofta funderat på varför och ställt just den frågan till mina kursdeltagare – dock utan att få några helt klargörande svar. Ett extremt exempel på manlig underrepresentation blev jag vittne till när jag i början av september besökte ett möte i Stockholm med tre representanter för The International Council of 13 Indigenous Grandmothers. Enligt min uppskattning utgjorde männen i salen kanske 5 procent av deltagarna. Män – även inom andliga och ekosofiska kretsar – har uppenbarligen väldigt svårt att ens högst kortvarigt sätta sig vid erfarna kvinnors fötter och ta del av deras visdom och erfarenheter. Jag har kommit fram till att orsaken kan sammanfattas väldigt kort och kärnfullt; brist på ödmjukhet och överskott av självviktighet. Dessa faktorer hänger intimt samman och är varandras förutsättningar. Om män vill spela en positiv och kreativ roll i arbetet för att utveckla ett samhälle i harmoni och balans med Moder Jord är det helt nödvändigt att de ser sanningen i vitögat och släpper sin självviktighet. Det är förutsättningen för att ta steget över från att vara en del av problemet till att bli en del av lösningen. Varifrån kommer denna manliga brist på ödmjukhet och överskott av självviktighet ifrån? Uppenbarligen ligger den inbyggd i det patriarkala samhällets struktur och är därför med och formar männen redan när de är småpojkar och kanske rentav spädbarn. Här tänker jag inte gå in i någon djupare analys av dessa strukturer utan bara peka på att de finns och har funnits under mycket lång tid – här talar vi om årtusenden och strukturer som började växa fram genom människans övergång från samlande och jakt till jordbruk och boskapsskötsel, den så kallade neolitiska revolutionen. I den manliga självviktigheten finns en känsla av skam inför det kvinnliga och i förlängningen därmed ett förakt för kvinnliga erfarenheter och visdom. I denna självviktighet finns en sorts barnslig förnekelse av att man är sin mors son, att man en gång legat inne i sin mamma, varit en del av henne och kommit in i den här världen genom mammas vagina. I denna förnekelse ryms också en rädsla för det kvinnliga, en rädsla för att bli uppslukad av det kvinnliga och därmed också en rädsla för att ge sig hän i samspel med det kvinnliga – allt ifrån mamma via älskarinnan till Moder Jord. Och framför allt ryms i denna självviktighet ett förakt för den gamla kvinnan – haggan, tanten, mormor och farmor – och hennes visdom. Som enskild man har man dock möjlighet att frigöra sig från denna kvinnofientliga – och livsfientliga – tvångströja. Det går att öva upp sin ödmjukhet och släppa sin självviktighet och i den processen kan man hämta näring från manliga traditioner som redan för länge sedan hittat fram till en balanserad och dynamisk relation till det kvinnliga. Jag tänker på de former av traditionell andlighet som överlevt bland många urfolk, representerad t ex av de mycket ödmjuka vismän som skildras i den eminenta boken Wisdomkeepers av Harvey Arden och Steve Wall som jag tidigare recenserat här. Eller varför inte Carlos Castanedas böcker om lärotiden med shamanen don Juan Matus? Bland det viktigaste don Juan försöker få Castaneda att inse är att han, liksom alla andra varelser, är på väg mot sin död. Först när man inser detta på djupet kan man bli ödmjuk och mottaglig för mer djupgående kunskap om världen. don Juan inpräntar i Castaneda att ”självviktighet är vår största fiende”, att ”självviktighet är något som vi måste släppa, precis som den personliga historien”. Det är först när vi släppt taget om vår självviktighet som vi kan axla ett verkligt ansvar för oss själva och för världen. För ”så länge som du känner att du är det viktigaste i världen kan du inte på allvar uppskatta världen omkring dig”. don Juan slår också huvudet på spiken när han pekar på sambandet mellan självviktighet och meningslös ilska; ” Du är så förbannat viktig att du anser dig ha rätt att bli förargad över allt och alla.” Ersätt förargad med kränkt och don Juans citat har högsta bärighet på manlighetens självviktighet och kris i det nutida Sverige. När Castaneda frågar don Juan hur han kan veta så mycket blir svaret att ”jag vet allt möjligt därför att jag inte har någon personlig historia och inte känner mig viktigare än något annat och därför att min död sitter här alldeles bredvid mig.” Döden har vi till vänster om oss på armlängds avstånd och den är vår bästa rådgivare. Men för att kunna och våga ta del av dess råd måste vi släppa självviktigheten och bli verkligt ödmjuka. Att vara ödmjuk kan innebära att man sätter sig vid en gammal kvinnas fötter, tar emot hennes välsignelse och verkligen lyssnar till hennes budskap och erfarenheter. Och det kan innebära att man lägger sin panna mot Moder Jord och av hela sitt hjärta tackar för livet och för att man över huvud taget får delta i det stora kosmiska kretsloppet som en varelse jämlik med allt annat i kosmos och liksom allt annat i kosmos också på väg mot sin död. Ur den ödmjukheten och tacksamheten kan kunskap och kraft komma även männen till del. Jörgen I Eriksson, oktober 2012. |