Hem Böcker Om norrshaman Kurser, föredrag Tankar Kontakt Länkar Min blogg

Att omvandla trauma till andlig drivkraft På den stora vodou-utställning som visades på Världskulturmuseet i Göteborg under hösten 2009 kunde man bland annat se hur hemliga sällskap på Haiti använt dockor i mänsklig storlek i sina magiska ceremonier. Utställningen ville lyfta fram vodoun som de förtrycktas religion, som de förtrycktas andliga vapen i kampen för slaveriets avskaffande och nationell frigörelse. En avdelning på utställningen var mycket suggestivt uppbyggd med dessa dockor som i mångt och mycket påminner om otäcka fågelskrämmor med groteska ansiktsuttryck och mängder av småspeglar på kropparna. Till dels innehåller dockorna också mänskliga kvarlevor i form av dödskallar och andra skelettdelar. Därmed uttrycker de det trauma och den smärta som slaveriet och kolonisationen åsamkat haitierna. Dockorna har avhuggna händer eller har fötterna fastlåsta i något som påminner om betongblock eller de kan vara fjättrade med kraftiga rep eller järnkättingar. De flesta uttrycker stor skräck och lidande, men visar också att vodouns utövare på något sätt ändå lyckats införliva sitt eget trauma i sina andliga föreställningar och på så sätt transformerat lidandet till en drivkraft i ceremonierna och magin. De flesta urfolk har utsatts för våldsamma former av kolonialism. De har fått sina landskap, sina kroppar och sina föreställningar koloniserade, förödda och demoniserade så att deras kulturer, deras jaguppfattningar och identiteter har slagits i spillror. De har tvingats in i kolonisatörernas tankemönster och kommit att hata sig själva och sin egen traditionella kultur för att i stället längta efter ”det moderna”, dvs industricivilisationens produkter, beteenden och tankemönster. Vodoun var ett svar på denna inre koloniserings- och förnedringsprocess. Många urfolk återknyter nu till sin traditionella kultur, till De äldstes visdom, till sin egen andlighet som ett led i försöken att avkolonisera sig själva och landskapet, både i yttre och inre bemärkelse. Idag är vi också många i industricivilisationens kärnområden som kan känna en förtvivlan liknande den som uttrycks i vodoun – förtvivlan inför den förstörelse av Moder Jord som industricivilisationen åstadkommer och som faktiskt är en förutsättning för denna samhällsform. Vi är alla utsatta för detta trauma – tillsammans med en rad andra arter, skogar, berg, sjöar, floder, hav, myrmarker, regn, vindar och klimatsystem. Vi är alla ett och hänger samman med varandra i den stora kosmiska väven, Urds väv, och därför känner även vi människor av det lidande som alla andra delar av skapelsen utsätts för och vice versa. Alla varelser känner allt som alla andra varelser känner. Alla är förbundna med varandra genom Urds väv – vi är alla delar av det allomfamnande världsträdet. Traumat och förtvivlan kan få människor att utföra överilade handlingar. Förtvivlan kan leda till hat och hämndbegär. En del vill då ta hämnd på människor som man upplever som ansvariga för förstörelsen av Moder Jord och förtrycket av andra arter. Det kan gälla en pälshandlare, en vd för ett slakteribolag eller representanter för gruvbolag, banker, kommunledningar och regeringar. Förtvivlan kan leda till terrorhandlingar för att skaffa fram pengar till befrielserörelser eller för att få stopp på en pågående förstörelse, t ex genom att bränna ner ett laboratorium för genförändring av grödor. I allmänhet leder sådana aktioner inte till ökad harmoni och balans utan till dess motsats – ökat kaos och ökad disharmoni. Dessutom brukar dessa aktivister hamna i rättsväsendets garn och straffas med långvariga fängelsestraff. Men trauma kan också leda till depression och passivitet, till att man blir lamslagen av förtvivlan inför den väldiga omfattningen av industricivilisationens förstörelse. Det är lätt att känna sig lika hårt slagen i kättingar som vodou-dockorna när man blir varse de enorma krafter som dag ut och dag in, varje minut och sekund föröder världen mer och mer. Så hur kan man då omvandla traumat/lidandet till en drivkraft för en positiv förändring i stället? Hur kan man integrera traumat i den andliga sfären och transformera det till en andlig drivkraft? Hur kan vi införliva traumat och dess erfarenhet i ett nytt paradigm för Moder Jord? Jag tror att det bland annat kan ske genom ceremonier där vi vågar se förstörelsen i vitögat och medvetet söker en försoning med traumat och med Moder Jord. Vi måste gå till botten med (och i) själva upplevelsen av traumat. Det gäller att bottna i lidandet, att gå in i det helt och fullt under kontrollerade former. En utmärkt kontrollerad form för detta kan vara en ceremoni som bedrivs enligt rätt protokoll, som en nordamerikansk indian kanske skulle uttrycka sig. Det innebär att den utförs i enlighet med den egna andliga traditionen, dvs för vår del den förkristna nordiska shamantraditionen. Den kan ge ramar åt ceremonin, ramar som har vuxit fram under mycket lång tid och i ett ömsesidigt samspel mellan människor och landskapet och alla dess väsen, synliga såväl som osynliga. Det handlar om att placera sin ceremoni rätt i förhållande till landskapet och rätt i förhållande till den andliga sfären. Det innebär att man förankrar både sig själv och ceremonin i landskapet och i Urds väv. Förankringen i landskapet kan man åstadkomma genom att samtala med platsens rådare, genom att ljuda runor eller genom att sjunga kraftsånger. Förankringen i Urds väv åstadkommer man genom att hälsa de fyra huvudriktningarna (eller sex eller möjligen sju riktningarna beroende på hur man personligen bäst uttrycker sig och sina ambitioner i landskapet) och övergripande, kosmiska andliga krafter som Moder Jord, Det Stora Mysteriet och Det Stora Kretsloppet – också detta med samtal från hjärtat, med runor och sång. Ceremonins syfte i förhållande till Urds väv måste uttalas/åskådliggöras med ett rent och öppet sinne. Att ha ett rent sinne innebär att man först har stämt sig själv i harmoni och balans med landskapet för om inte ceremonideltagarna är i harmoni och balans så kan inte heller ceremonin i sig bidra till harmoni och balans. I en ceremoni av detta slag bjuder man Moder Jord och alla hennes invånare, synliga såväl som osynliga, att träda in i ceremonicirkeln och tala sitt lidande direkt till deltagarna. Som deltagare gäller det att ta in, att andas in, att intuitivt öppna sig för detta lidande och införliva det med sitt eget väsen, som ju egentligen inte är åtskilt från Moder Jords väsen. Det handlar om att sammansmälta med och bli ett med traumat och lidandet och när man har nått botten i den upplevelsen är det ceremonins uppgift att omvandla traumat till en kraft som vill vända sig utåt igen och ge ett kreativt bidrag till Den stora väven. Man har andats in lidandet och andas nu ut det igen. Traumat har transformerats i ceremonicirkeln och energin kan vända utåt igen för att i stället spela en positiv, kreativ roll i Det Stora Kretsloppet. Det är en process av samma slag som äger rum i en ceremoni som skakande badstugan (=nordisk svetthydda) där man använder bastuns hetta för att omvandla deltagarnas personliga lidanden till positiv energi/föda för Moder Jord. Under denna fas av ceremonin riktar deltagarna medvetet den frammanade energin i ett bestämt syfte, t ex för att balansera klimatet, och släpper så iväg den till Moder Jord och Urds väv där den sedan förhoppningsvis kan spela en positiv roll. Men det kan inte vi som ceremonideltagare avgöra. Vi släpper helt enkelt ifrån oss kraften och om vi gör det i ett rent och ärligt syfte så gör vi det också möjligt för olika andliga väsen, för det osynliga, att använda denna kraft på bästa möjliga sätt. Som ceremonideltagare bör vi strax ägna oss åt något annat för att inte hålla kvar energin utan verkligen släppa iväg den till Urds väv. En ceremoni av detta slag kan, om den görs på rätt sätt, bli en boteprocess för tanke, kropp och landskap, en boteprocess både för de enskilda deltagarna och för Moder Jord och en boteprocess för relationen mellan deltagarna och Det stora kretsloppet. Deltagarna har fått möjlighet att identifiera sig med Moder Jords trauma och lidande och samtidigt fått möjlighet att ge sitt eget trauma en kreativ utväg. Jörgen I Eriksson, december 2009 Tillbaka