|
|
Aymara-shamaner och Evo Morales När aymarashamanen Don Valentin den 21 januari 2006 välsignade Evo Morales Ayma vid en välbesökt ceremoni i ruinstaden Tiwanaku vid Titicacasjön var det en ytterst symbolmättad handling. Ceremonin ägde rum dagen innan Evo Morales officiellt installerades som Bolivias förste indianske president efter storsegern i valet i december 2005. Innan staten Bolivia godkände den nye presidenten fick han alltså sin traditionella legitimitet vid en ceremoni på en av Bolivias heligaste platser och det var en ceremoni som inte bara var andlig utan även hade en djup politisk dimension. Inte minst när Don Valentin i spetsen för flera andra shamaner till Evo Morales överlämnade en dekorerad stav som symboliserar makt och ansvar. Ceremonin var också i sig ett uttryck för en mer djupgående maktförskjutning till urfolkens fördel, inte bara i Bolivia utan i världen som helhet. (Tillsammans utgör de drygt 30 urfolken i Bolivia 60 procent av landets befolkning). Evo Morales tillhör aymara som efter quechua är Bolivias största urfolk och han har sin bakgrund i de kokaodlande böndernas fackliga och vänsterpolitiska kamp. Traditionellt har kokablad använts i evärdliga tider av urfolken i Bolivia, inte bara i ceremoniella och sociala sammanhang, utan de uppskattas även för sina näringsmässiga och medicinska egenskaper. Visserligen är inte Evo Morales någon shaman, men han stöds av shamanerna och han stöds av de unga radikala indianaktivisterna som vill avkolonisera och ”indianisera” landet. Så man kan nog säga att Evo Morales är shamanernas man, även om de håller ett kritiskt öga på honom och fortfarande anser att kampen för att avkolonisera landet och människorna är långt ifrån vunnen. Det är inte bara Bolivias vita och mestisöverklass som aktivt motarbetar Evo Morales. Ett minst lika farligt och mer förrädiskt motstånd kommer från själva de statliga institutionerna, presidentämbetet, regeringskanslierna, regeringsbyggnaderna och armén som är skapade enligt en kolonial modell införd av spanjorerna och senare upprätthållen av den inhemska överklassen. Evo Morales politik går ut på att avkolonisera institutionerna, dränera dem på de främmande inslagen och indianisera dem så att de kan bli delar i ett nytt samhälle som vägleds av traditionella indianska värderingar. I detta har han också stöd av shamanerna som ser kolonialismen som en sjukdom som de aktivt försöker bidra till att bota genom sina ceremonier. Välsignelsen av Evo Morales i Tiwanaku och shamanernas intåg i administrationen och regeringsbyggnaderna i La Paz där de bland annat genomfört ceremonier för att rensa ut negativ kolonial energi visar att shamanismen bland Bolivias urfolk är en högst levande och aktiv tradition. En djupdykning i aymaraindianernas shamanism görs av antropologen Anders Burman i en alldeles färsk doktorsavhandling vid Göteborgs universitet – As Though We Had No Spirit. Ritual Politics and Existence in the Aymara Quest for Decolonization. Burman, som för övrigt är gift med en aymarakvinna, har bedrivit intensiva fältstudier i Bolivia, framför allt under 2006 och 2007. Han har då på nära håll följt fyra aymarashamaners verksamhet, bland dem Don Valentino som välsignade Evo Morales i Tiwanaku. Förutom att delta i shamanernas, maestros, olika ritualer i den indiandominerade, väldiga förstaden El Alto har han också umgåtts intensivt med shamanernas lärjungar, soldados, och med unga aktivister i indianista-katarista-rörelsen, den radikala politiska rörelse som har fått sin beteckning efter upprorsledaren Tupaj Katari, som spanjorerna lät döda och stympa år 1781. Jag är full av beundran för Burmans arbete. Han har verkligen lyckats tränga in i aymaras kosmologi och deras ceremoniella verksamhet som är fokuserad på wakas, de heliga platser som det andinska landskapet är genomsyrat av och dit förfädersandarna har koncentrerats. Maestros och soldados gör ideliga pilgrimsfärder till dessa wakas. Där får Burman delta i allehanda ceremonier för sjukdomsbot och hälsa, för regn, fruktsamhet och välgång och – inte minst – för att väcka upp avsomnade platser, hålla förfädersandarna aktiva i ett dynamiskt ceremoniellt utbyte mellan människor och andar. Ceremonierna, nästan alltid fysiskt ansträngande på hög höjd och ofta i mörker och kyla, är ett led i att avkolonisera hela landskapet och återskapa det tillstånd av fullkomlighet, phuqata, som rådde före den spanska kolonisationen. När det gäller Burmans beskrivning av aymarakosmologin är den full av igenkännanden. Jaså, de tycker också så, tänker jag ideligen under läsningens gång. Här finns hur många beröringspunkter som helst med förkristen nordisk tradition, med samisk tradition och framför allt med navajotradition som jag själv har studerat på djupet. Landskapet är fullt av heliga platser och genomströmmas av ajayus, andar som är närvarande överallt, men som framför allt koncentreras till de heliga platserna. De är väktare av den heliga kunskapen från urtiden, de är beskyddare och medhjälpare till shamanerna och de vill vara aktiva. För att vara det behöver de näring i form av ceremonier, rökelse och dofter. På de heliga platserna får ajayus ta emot mödosamt och komplext sammansatta medicinknyten. Dessa knyten som också används vid boteceremonier innehåller växter, djurdelar, mineraler m m som ska representera så stor kraft från så många håll som möjligt. I medicinknytena, som för det mesta eldas upp, men ibland också grävs ner, blir på så vis hela kosmos delaktigt i processen, vare sig det handlar om att bota en sjuk patient eller att återställa harmoni och balans på en helig plats. Det finns flera kategorier botare/shamaner bland aymara. Den kraftfullaste och högst rankade specialisten är amawta,”en som är vis”, filosof. Utöver det finns yatiri, ”en som vet”, chamakani, ”en som håller mörker” och quilliri, som även arbetar med läkeväxter. Burman tecknar porträtt av fyra shamaner, tre män och en kvinna, och det de har gemensamt är att de har genomgått en boteprocess där de under mentalt lidande har övergett katolicismen, gjort upp med missbruk av alkohol och andra destruktiva sociala beteenden, kort sagt lämnat det främmande för att återvända till sitt indianska ursprung. Det handlar om rätt så typiska shamanska initiationer. Vi får dock ingen djupare inblick i hur djupt aymarashamanerna förändrar sitt medvetande när de arbetar med sina ceremonier. Befinner de sig i trance? Hur arbetar de konkret med sina hjälp- och skyddsandar? Trumma tycks inte användas vid ceremonierna. Min egen hypotes är att tuggandet av kokablad, arbetet med medicinknytena och vistelsen på heliga platser ersätter trumman som tranceframkallare. En del av shamanerna använder uppenbarligen också olika sinnesvidgande växter. I övrigt handlar det om metoder som återfinns i de flesta shamanska traditioner – magiska läsningar, vänster hand och motsols rörelser. Sjukdomsboten är också traditionell – det handlar om att driva ut främmande energier/andar, att hämta tillbaka själen eller delar av själen som har gått vilse eller flytt fältet och att återställa harmoni och balans. Det gäller såväl shamanernas arbete med enskilda patienter, som med grupper och aymaras som nation. I aymarakosmologin är allt levande och hänger samman. Allt innehåller också något av sin motsats. Tillvaron är komplementär och dynamisk. Mångfald ses som naturlig och självklar. Det finns inte två maestros som arbetar likadant även om de tillhör samma tradition och haft samma lärare. Gemensamt är att de ser sin andliga tradition som väldigt praktiskt inriktad. Den handlar om att vara verksam i världen, att göra saker. Burman översätter detta till engelska som ”walking-in-the-world”, alltså att vara verksam i världen och att göra så att ”tingens rätta ordning” återskapas, där ett tillstånd av phuqata, fullkomlighet ska råda. Den som läst min bok om Navajo känner igen sig. De talar om att tänka och vandra i skönhet för att uppnå ett tillstånd av hozhó. Shamanernas ritualer i landskapet återskapar rätt relationer mellan människor och andar, mellan människor och landskap, samtidigt som shamanerna förändrar sig själva. Shamanerna avkoloniserar sig själva, sina kroppar, landskapet och hela aymarakulturen. De heliga platserna, wakas, är enligt en shaman som Burman citerar, som ett säkerhetsbälte för världen. Dessa platser är samtidigt känsliga och kraftfulla. Där samlas, möts och samverkar olika andeväsen, som kan ge kunskap och kraft till den som ceremonierar med dem. Men dessa platser behöver också skydd för att de inte ska försvagas eller förödas av kolonialismens och civilisationens negativa energier. Också av den anledningen bör människor ceremoniera på dessa platser. Wakas är vackra platser där man tänker vackra tankar, säger maestron Don Carlos. Det som är speciellt fascinerande i Burmans avhandling är hans beskrivning och mycket omsorgsfulla och djupgående analys av hur dessa shamanska ceremonier, där en kosmologi från urtiden kommer till uttryck, sammansmälter med en radikal indiansk politisk aktivism, som också den hämtar sin näring ur urgamla föreställningar men dessutom kombinerar dem med moderna intellektuella antikoloniala analyser. Tillsammans vill de befria landet från det främmande och återskapa phuqata för individerna, indiankulturerna och hela landskapet. Evo Morales är ett uttryck för denna längtan och strävan men det är inte han som är rörelsens drivkraft. Den kommer underifrån. Jörgen I Eriksson, april 2009 Om du vill ta del av Evo Morales egna tankar ska du läsa det tal han höll inför FN:s urfolksforum den 23 april 2008. Det hittar du här.
|