tankar

Carlos Castaneda och utharken

1998 – 30 år efter den första publiceringen av The Teachings of Don Juan: A Yaqui Way of Knowledge trycktes en jubileumsutgåva av boken med en nyskriven inledande kommentar av Carlos Castaneda själv. På blott tio sidor sammanfattar där Castaneda på ett ypperligt sätt kärnan i don Juan Matus kosmologi, som han tidigare använt tolv böcker för att utveckla. Dessa tio sidor som Castaneda skrev strax före sin död i april 1998 är den koncisa och stringenta höjdpunkten på ett märkligt författarskap som kommer att fascinera och förbrylla världen under lång tid framöver. Det som Castaneda kom att ägna sitt liv åt var en urfilosofi som har tydliga paralleller med liknande system världen över. Inte minst gäller det den nordiska shamanismens sakrament framför andra, nämligen utharken och runmagin.

Låt oss först skärskåda huvuddragen i Castanedas kosmologi som han beskriver den 1998 på dessa tio koncentrerade sidor. Det kräver en eftertänksam och långsam läsart och jag hoppas att läsaren också av mina rader använder en kontemplativ läsart – ämnet är komplext. Utgångspunkten är att det finns flera olika sätt att uppfatta, varsebli världen – det som kallas kognition (cognition). don Juan Matus resonerar om två olika sätt att varsebli världen: den moderna människans och shamanernas i det gamla Mexiko. Vad Castanedas lärotid med don Juan primärt gick ut på var att internalisera dessa urgamla varseblivningsprocesser. När detta skett kunde han se energin direkt, som han uttrycker saken. Han såg alltså alltings sanna väsen, alla tings formlösa essens.

Hur går denna process till? Hur kommer vi som moderna människor med vår kulturellt och socialt inlärda kognition in i ett annat sätt att varsebli och förstå världen? I denna korta text förbigår Castaneda de mödosamma upplevelserna med peyote och spikklubba (som ju don Juan använde för att bryta ner Castanedas mentala försvar) och skriver helt enkelt att det enda som är värt något är mötet med oändligheten (infinity). För att Castaneda rätt skulle förstå detta begrepp riktade don Juan in hela hans uppmärksamhet på att han var en varelse på väg mot sin oundvikliga död. Våra liv kommer ur oändligheten och de slutar också i oändligheten. Den insikt som detta leder fram till är att det gäller att frivilligt foga sig i, acceptera, oändligheten och dess nödvändiga natur.

När man accepterat oändligheten som en kosmisk nödvändighet kan man med hjälp av sin nya varseblivning (cognition) uppleva energin direkt när den flödar genom universum. Varje nyans av kosmos är ett uttryck för energi. Enligt don Juan består denna energi av motsatta och kompletterande krafter: besjälad och själlös energi (animate and inanimate energy). Medvetenhet (awareness) är en egenskap hos den besjälade energin. Att uppleva energi direkt beskrivs som att se den med ögonen även om ögonen är minimalt inblandade i processen.

När man upplever energin direkt ser man människor som en ansamling (conglomerate) av energifält som antar formen av lysande klot. Alla dessa lysande klot är individuellt förenade med en energimassa av ofattbara proportioner som finns i universum. Denna massa kallar don Juan för medvetenhetens mörka hav (the dark sea of awareness). Den punkt på det individuella ljusklotet som är förbunden med denna kosmiska massa strålar extra ljust. Det är samlingspunkten (the assemblage point) och det är där som varseblivningen (perception) äger rum. Där omvandlas energiströmmen från kosmos till sensoriska data som i sin tur ger oss vår bild av den värld som omger oss.

När shamanerna i det gamla Mexiko fokuserade sitt seende på medvetenhetens mörka hav såg de att hela kosmos bestod av lysande fibrer med en oändlig utsträckning. Fibrerna sträcker ut sig i alla möjliga riktningar utan att korsa varandra men de är ändå samlade i enorma grupper av fibermassor. En sådan specifik fibermassa kallade dessa shamaner för avsikt (intent) och när de fokuserade sin uppmärksamhet på en sådan massa kallades det för intending (= ungefär, ha för avsikt). Hela universum var för dem ett universum av intent och intent var för dem detsamma som intelligens (intelligence). Den energi som vibrerar genom hela universum och som konstituerar universum är alltså intelligent och medveten om sig själv och har en inbyggd avsikt. Alla variationer som skapats i universum, all mångfald av företeelser och varelser, har inte inträffat till följd av slumpmässiga händelser utan till följd av den avsikt som uttryckts av och genom den vibrerande kosmiska energin.

Allt detta kom shamanerna i det gamla Mexiko fram till genom att uppleva energin direkt. Metoden för att åstadkomma detta var att genom olika övningar förflytta medvetandets samlingspunkt (the assemblage point). Denna samlingspunkt är enligt don Juan inte större än en modern tennisboll. Det innebär att bara ett begränsat antal energifibrer kan passera in i människans lysande klot och därmed översättas till en uppfattning av världen runt omkring. Samlingspunkten befinner sig för de flesta människor i höjd med skulderbladen på en armlängds avstånd bakom dem, på det lysande klotets gräns. Vad de gamla shamanerna upptäckte var att samlingspunkten flyttade sig när människor sov, när de var extremt utmattade, när de var sjuka eller när de hade tagit sinnesvidgande droger. När samlingspunkten hamnar i en ny position strömmar andra energifibrer genom den och resultatet blir en annorlunda bild av världen, som i viktiga avseenden skiljer sig från vardagsvärlden. Till slut lärde sig de gamla shamanerna att förflytta samlingspunkten enbart genom intending, dvs med en stark viljeakt. Detta sätt att förändra sin kognition genom att förflytta samlingspunkten är enligt Castaneda ”en kognitiv revolution”.

Vad innebär det då att universum har en inbyggd avsikt (intent)? Universums avsikt är enligt don Juan att ständigt testa medvetandet. Det sker genom att universum skapar oändliga mängder av organiska och oorganiska varelser (medvetna varelser utan fysisk kropp) och utövar tryck på dem att ständigt öka sin medvetenhet. På så sätt strävar universum efter att bli medvetet om sig självt. För shamaner är därför medvetenhet den slutliga frågan, som Castaneda formulerar saken. Genom att öka sin medvetenhet, alltså sin kunskap, sin insikt i alltets essens, kan man nå ett tillstånd av otadlighet, fulländning (impeccability). För don Juan och hans närmaste medarbetare innebar det en strävan efter att ge sig ut på den slutgiltiga resan (the definitive journey) – den som innebär att man vid döden blir en oorganisk varelse, dvs energi utan organism medveten om sig själv med bibehållen individuell medvetenhet och förmögen att även fortsättningsvis agera som en sammanhållen enhet.

Om Castaneda själv nådde detta tillstånd är oklart. Han avled på sjukhus den 27 april 1998 i sviterna av diabetes och levercancer. Hans kremerade kvarlevor sändes till Mexiko. Hans kvinnliga medarbetare Florinda Donner, Taisha Abelar, Carol Tiggs och flera andra försvann under de närmaste månaderna efter Castanedas död. En av dem, Patricia Partin, påträffades senare död i Death Valley. Vart de övriga tog vägen är höljt i dunkel, och, vem vet, kanske har de anträtt den slutgiltiga resan? Den andra generationens lärjungar till Castaneda är fortfarande verksamma i den ordinära verkligheten med den rörelsekonst som Castaneda gjorde känd under namnet tensegrity och som han beskrev som den uråldriga kärnan i don Juans praktiska övningar. Men detta är en helt annan berättelse som jag inte går in på här.

Vad har då don Juans och Castanedas kosmologi med utharken och runmagin att göra? Är det inte en väldigt långsökt parallell som jag gör anspråk på att ha hittat? Jag låter läsaren avgöra själv genom att arbeta vidare på egen hand utifrån följande resonemang:

Utharken som helhet är en sammanfattning av det Castaneda kallar oändligheten (infinity).
Utharken uppfattar kosmos som ett uttryck för en dynamisk och mångfacetterad energi och den delar grunduppfattningen om uppdelningen i motsatta och kompletterande energier (u ur och T thurs).
I utharken finns universums inbyggda medvetenhet i den tredje runan (a ass) som representerar den heliga vinden, önd.
The dark sea of awareness är samma sak som Urds väv, den kosmiska väv som nornorna väver med hjälp av runorna. Utharken är ett sätt att koppla upp sig på den kosmiska energiväven.
Utharken är ett sätt att uppleva energin direkt. Med hjälp av utharken kan man se alltings sanna väsen, dess inre form och essens.
Om man betraktar världen genom utharkens ”filter” kan man se den som den verkligen är.
Genom att låta världen strömma in i medvetandet via utharken låter man den komma in som den är.
Att på detta sätt använda utharken för att filtrera energivågorna från kosmos är ett sätt att förflytta samlingspunkten (the assemblage point).
Utharken har en inbyggd strävan att öka kunskapen. Det märker den som arbetar praktiskt med utharken. Utharkens avsikt är därmed ett uttryck för universums inbyggda avsikt (intent).
Intent och intending är processer som har sin motsvarighet i den nionde runan i utharken (n naud). Det är nornornas runa och den representerar nödvändigheten i existensen. Denna nödvändighet är identisk med Castanedas intent.
Tillståndet av otadlighet, fulländning (impeccability) återfinns i flera runor, t ex den sjunde runan (w wynja), den femtonde runan (t tyr), den nittonde runan (m madr) och den tjugofjärde runan (f feh).

Utharken har uppstått, utvecklats och förfinats i det skandinaviska landskapet och är därför synnerligen lämplig att använda just här för den som liksom Castaneda vill vandra den andlige krigarens väg och strävar efter kunskap och fulländning. Utharken är dessutom ett öppet och dynamiskt system, en process i kontinuerlig utveckling, välkomnande för var och en som använder runorna utan att fördärva och förfalska dem.

Något bör kanske sägas om don Juans ambition att så att säga överleva döden som en sammanhållen energikropp med bibehållen individuell medvetenhet. Jag känner mig inte lockad. Som jag ser det kommer jag ur tomheten, ur det formlösa, lever ett ögonblick på jorden i medveten form och återgår sedan till tomheten och det formlösa, upplöst i mina beståndsdelar. Utan något individuellt minne deltar mina beståndsdelar i den stora kosmiska dansen som byggstenar för andra och nya existenser. Men min medvetenhet och de insikter som jag har vunnit finns kvar som spår i Drömtiden – möjliga att hitta och kommunicera med för efterlevande. Jag ser här en skillnad mellan Castanedas och min egen tradition där Castaneda så att säga försöker styra sina steg och reglera det som sker i Drömtiden, medan jag förflyttar samlingspunkten för att mer passivt ta del av det som Drömtiden vill med mig. Handlar det inte om att helt enkelt öppna sig för intent? Eller som den samiske shamanen Eirik Myrhaug uttrycker saken: Vi kan be, men vi kan inte bestämma.

Jag vill också peka på de parallella tankespår som finns hos Castaneda och den evolutionsteori som Carl Johan Calleman lägger fram i sin bok Vårt intelligenta universum. En djuplodande recension av Callemans bok hittar läsaren på min hemsida, här.

Jörgen I Eriksson, december 2011

Tillbaka