|
|
Ärkedruid om industricivilisationens
undergång Industricivilisationen kommer, liksom alla tidigare civilisationer, att gå under och så småningom ge upphov till en ny civilisation – på en materiellt lägre nivå, med färre människor men i bättre harmoni och balans med naturen. Och precis som tidigare civilisationers sammanbrott kommer det att röra sig om en gradvis och ojämn nedgång och upplösning som kan ta flera hundra år. Denna process innehåller också perioder av djupare kriser följda av tillfälliga återhämtningar. Det handlar inte om att mänskligheten störtar ner i avgrunden från en klippa utan snarare om att den rullar nerför en sluttning. Den som beskriver industricivilisationens nedgång
och fall på detta sätt är John Michael
Greer, ärkedruid i Ancient Order of
Druids in America och organisk trädgårdsodlare bosatt i delstaten Oregon.
Han driver också en tänkvärd blogg där man kan ta del av ärkedruidens tankar
i oförfalskad form: thearchdruidreport.blogspot.com.
Greer lägger fram sin analys
i boken The Long Descent: A User’s
Guide to the End of the Industrial Age (New Society Publishers 2008). Greer bygger sin analys på det faktum att industricivilisationens grundbult är en intensiv användning av fossila och ändliga tillgångar, framför allt olja som drivmedel och råvara för industri och jordbruk. Oljan är inbyggd i och en förutsättning för industricivilisationens struktur och när den börjar sina kommer samhället att drabbas av en rad samverkande kriser: energikris, ekonomisk nedgång, kraftigt försämrat hälsotillstånd och politiskt kaos. Greer ansluter sig till teorin om Peak Oil, alltså att oljeutvinningen både för enskilda oljekällor och för världen i stort kan beskrivas i form av en klockformad kurva. När utvinningen passerar kurvans topp befinner vi oss vid Peak Oil – då har hälften av den tillgängliga och utvinningsbara oljan förbrukats. Den hälft som återstår kommer att bli svårare att utvinna än den första hälften och utvinningstakten kommer att minska tämligen snabbt, samtidigt som efterfrågan ligger kvar på en hög eller rentav stigande nivå till följd av befolkningsökning och ekonomisk utveckling. Jag har tidigare skrivit om Peak Oil, bl a i artikeln Peak Oil och shamanens återkomst, där jag redogjort för tankarna hos några av de mest kända skribenterna i sammanhanget – James Howard Kunstler och Richard Heinberg. Greers analys skiljer sig inte så mycket från dessa författares förutom att han betonar vilken utdragen, ojämn och komplex process som civilisationens nedgång kommer att vara. Han bygger den delen av sitt resonemang på en analys av tidigare civilisationers nedgång och fall, t ex maya i Centralamerika. För maya var det huvudsakligen en oförmåga att ställa om jordbruket som gjorde att de stora städerna och ceremoniella centra förföll och övergavs. Maya byggde på majsodling men jordarnas alsringsförmåga utarmades av de intensiva odlingsmetoderna. I kombination med torrperioder, växande befolkning och överklassens lyxkonsumtion och religiösa förtryck blev resultatet politiskt sönderfall, svält, sjukdomar och befolkningsminskning. Mayas härskare var dessutom ideologiskt-religiöst så sammanlänkade med majsen att de inte förmådde gå över till andra grödor för att bromsa sammanbrottet. På liknande sätt är dagens industricivilisation sammanlänkad med oljan och religiösa föreställningar om det eviga framsteget och utvecklingen – föreställningar som alltmer kommer att visa sig stå i direkt motsättning till det som verkligen händer, nämligen nedgång och förfall. Precis som för maya har vi nu nått en punkt där det är för sent att ställa om civilisationen till uthållighet på nationell och global nivå även om den politiska viljan skulle finnas (vilket den för övrigt inte gör, annat än som en läpparnas bekännelse och vaga förhoppningar om att ”grön teknologi” och alternativ energi ska rädda oss ur det kommande predikamentet – något som Peak Oil-skribenterna på övertygande sätt har visat är fåfänga drömmar). Dock är det, enligt ärkedruiden Greer, inte för sent för individer, grupper och samhällen att inleda en omställning och bevara kulturell och praktisk kunskap för framtiden. Greer betonar skillnaden mellan problem och predikament. Ett problem är något man hitta en lösning på och därmed upphäva. Ett predikament däremot är inget som man kan upphäva eller avskaffa utan något som man måste förhålla sig till. Ändliga tillgångar och Peak Oil är inte ett problem som kan lösas utan ett predikament som det gäller att förhålla sig till. Den utmaning vi står inför är enligt Greer att ta oss igenom den långa nedgångsperioden med så mycket användbara kunskaper och resurser som möjligt och överföra dem till kommande generationer som sedan kan bygga en ny, annorlunda, mer småskalig och uthållig civilisation under det 23:e eller 24:e århundradet. Andra Peak Oil-skribenter brukar tala om att krympa hela samhället – produktion, konsumtion och transporter (”downsizing and rightsizing”). Greer polemiserar på ett underhållande sätt mot de katastrofalarmister som finns i Peak Oil-samfundet – de som tror på ett totalt samhällssammanbrott och därför förbereder sig för apokalypsen genom att flytta ut till någon avlägsen bergstrakt i USA och där barrikadera sig med stora förråd av livsmedel och vapen. Lösningen ligger inte på individ- eller gruppnivå utan på samhällsnivå betonar Greer. Det handlar om att gjuta nytt liv i socialt samspel och sociala nätverk eftersom det är gemenskapen (”community”) som är basen för mänsklig överlevnad – inte individen. För den som följt med i den europeiska miljödebatten under de senaste 30 åren är det mesta i Greers förslag om åtgärder väl kända saker, t ex att ändra livsstil, minska energibehovet, isolera huset, ställa bilen, odla egna grönsaker, kompostera sitt avfall och lära sig yrken och färdigheter som har med jordbruk, trädgårdsodling och hantverk att göra, ta ansvar för den egna hälsan genom förebyggande och alternativa metoder etc. När man läser Greer inser man också att USA är i ett mycket värre läge än Europa när det handlar om den nödvändiga krympningen. Det gäller framför allt det extrema beroendet av biltransporter och bilismens totala genomsyrande av amerikansk samhällsplanering, det gäller den svaga sociala sammanhållningen och solidariteten och det gäller, inte minst, amerikanernas massbeväpning – något som kan få förödande följder i en samhällelig nedgångsfas med växande sociala och regionala spänningar. Nu är det ju en druid och ärkedruiden själv som skrivit boken – märks inte det på något sätt? Borde inte en sådan här bok vara genomsyrad av druidisk andlighet? Man kan tycka så, men The Long Descent är förvånansvärt mager när det gäller andligt innehåll. Visserligen analyserar han den allmänt rådande tron på framsteget som en religion som ersatt kristendomen (och delvis lånat dess dräkt) och utgör en av drivkrafterna i industricivilisationens maskineri och visserligen skriver han att varje försök att få till stånd en väsentlig social förändring måste börja på den mytiska nivån med en ”känslomässigt kraftfull och symboliskt meningsfull berättelse” men mycket längre än så kommer han inte. Greer resonerar enbart om etablerade religioner. Han tror att en förändrad katolicism och en västerländskt anpassad buddhism skulle kunna få betydelse i uppbygget av en ny civilisation. Protestantismen däremot är alltför förknippad med tron på framsteget (som kommer att visa sig ödesdiger) för att kunna spela någon som helst positiv roll. Vad gäller hans egen druidtradition tror han att den även fortsättningsvis kommer att vara en rätt marginell företeelse. Förvånansvärt nog skriver inte Greer ett enda ord om de ursprungliga andliga traditioner bland Amerikas urfolk som har överlevt kolonialismen och industrialismen och som idag tar sig högst levande, konkreta och praktiska uttryck. Hur kan en amerikan, druid till på köpet, välja att inte med ett ord ta upp dessa traditioner och den betydelse de kan ha och otvetydigt kommer att ha efter industricivilisationens nedgång och fall? Han har ju analyserat mayacivilisationens upplösning men har inget att säga om de nutida mayaättlingarnas visioner eller om aymarashamanernas intåg på den historiska scenen tillsammans med Bolivias president Evo Morales eller om hopis eller navajos filosofiska bidrag till civilisationskritiken. Det kanske är för att Greer skriver ur ett snävt, vitt medelklassperspektiv där religion, inklusive druidism, är en hobby och inte ett sätt att tänka och leva. Och det räcker inte till som vägvisare inför de utmaningar vi alla kommer att tvingas förhålla oss till. Jörgen I Eriksson, juni 2009. |