|
|
Peak Oil och shamanens återkomst Jag har tidigare i flera olika sammanhang tagit upp frågan om industricivilisationen som en parentes och nödvändigheten att omforma samhället så att det kan fungera i harmoni och balans med naturens dynamiska kretslopp. (Se till exempel följande artiklar i Tankar: Paleolitiskt medvetande, Var levs det verkliga livet?, Shepards stenåldersfilosofi, John Zerzan – anarkist och primitivist, samt skrifterna Att bita av ödets trådar och Shamanism, marxism och människans frigörelse). Emanuel Wallerstein, vars tankar jag tar upp i Shamanism, marxism och människans frigörelse, ger kapitalismen 50-100 år innan den faller samman till följd av att den har uttömt alla möjligheter till förnyelse genom ökad exploatering av billig arbetskraft och billiga råvaror. Det är mycket vanskligt att förutsäga när och hur den kapitalistiska industricivilisationen kommer att gå under. Marx själv var till exempel övertygad om att kapitalismens sista timme var slagen redan på 1860-talet. Men att industricivilisationen, sådan vi känner den, förr eller senare kommer att gå under är solklart för den som har någon som helst kunskap om historia, ekonomi och ekologi. Läser man någon av de senaste årens böcker och webbsajter som ägnar sig åt fenomenet Peak Oil inser man dessutom att den bortre parentesen för industricivilisationen är närmare än många trott, kanske till och med betydligt närmare än vad Wallerstein prognostiserar. Vad är då Peak Oil? Ett svenskt begrepp skulle kunna vara ”oljans kulmen”, det vill säga den punkt när produktionen av olja från en enskild oljekälla, ett helt oljefält, en nation eller från alla världens oljeproducerande länder tillsammans, når sitt maximum för att därefter avta. När Peak Oil nås har hälften av oljan utvunnits, hälften återstår. Peak Oil är den högsta punkten på den grafiska gausskurva som oljeproduktionen alltid kan åskådliggöras som. Hälften kvar, javisst, men oljan har den egenheten att den första hälften är betydligt lättare att ta upp ur ett oljefält än den andra hälften. Till att börja med kan oljan komma upp av eget tryck, men i gausskurvans utförsbana går det åt mer och mer energi för att ta upp oljan. Man måste pumpa upp oljan eller trycka in vatten under högt tryck i oljekällan för att över huvud taget få upp någonting ur den. Och den allra sista oljan går för det mesta inte ens att få upp. När det går åt mer energi att ta upp olja än vad den upptagna oljan ger då har oljekällan utvecklats till en energy sink och utvinningen blir meningslös. Begreppet Peak Oil lanserades redan på 1950-talet av en amerikansk geolog inom oljebranschen, M King Hubbert, som utifrån avancerade geologiska och matematiska beräkningar kom fram till att oljeproduktionen i USA skulle nå sin kulmen 1970 och därefter minska. Peak Oil går ibland också under namnet Hubberts Peak. De dominerande ekonomiska intressena inom oljeindustrin försökte avfärda eller rent av förlöjliga Hubbert, men när det gäller USA:s oljeproduktion fick han helt rätt. Den nådde sin kulmen 1970 och har därefter stadigt och kontinuerligt minskat så att USA idag är en stor importör av olja. I USA:s utrikespolitik spelar oljan och behovet av att säkra oljeimporten en allt viktigare roll (se Vladislav Savics bok Det tysta kriget om det storpolitiska spelet om oljan). När det gäller hela världsproduktionen av olja spådde Hubbert att kulmen skulle nås någon gång på 90-talet men mer aktuella och detaljerade prognoser placerar Peak Oil någon gång omkring år 2010. Att kulmen verkligen har nåtts kan man veta helt säkert först i efterhand, när konkreta siffror visar att produktionen verkligen har sjunkit. En del analytiker anser utifrån de senaste årens produktionssiffror att kulmen passerades redan under 2005. Det som följer efter Peak Oil i världsskala är sjunkande produktion, kraftiga prishöjningar på olja och alla dess biprodukter, ökad internationell kamp om olja med ett antal åtföljande och otrevliga tänkbara scenarier. Att det förr eller senare kommer en Peak Oil är alla överens om, men oljebranschens otroligt kapitalstarka och politiskt inflytelserika intressen, Big Oil, försöker dels skjuta tidpunkten för denna kulmen på en obestämd framtid, dels bagatellisera de enorma ekonomiska, sociala och politiska konsekvenser som följer på Peak Oil. Jag ska inte använda den här artikeln till att bevisa teorin om Peak Oil eller försöka fastställa vilket år den kommer. Bevisen för att den är nära förestående är överväldigande och läsarna kan själva övertyga sig om detta genom att läsa den litteratur som jag kommer att hänvisa till i artikeln. 99 procent av den olja som produceras idag kommer från 44 länder. Av dem har minst 24 passerat kulmen – USA 1970, Ryssland 1987, Storbritannien 1999, Norge 2005. Kanske har också Saudiarabien redan gjort det. Den globala oljeproduktionen ligger idag på samma nivå som år 2000. Upptäckten av nya oljetillgångar nådde sin peak 1962. Idag konsumerar världen sex fat olja för varje nytt fat som upptäcks. Varför är Peak Oil så viktigt att känna till? Jo, för att industricivilisationen i sitt fundament bygger på billig olja och en del andra fossila bränslen. Själva industrin drivs av olja, alla transporter drivs av olja, det industriella jordbruket är helt och hållet baserat på olja (drivmedel och bekämpningsmedel) och fossil naturgas (konstgödning), den moderna sjukvården och läkemedelsindustrin drivs med olja, vattenförsörjning är beroende av olja, alla moderna krigsmakter bygger på olja, it-industrin är extremt oljeberoende. Två tredjedelar av oljan används till att transportera människor (till och från arbetsplatser, skolor, semesterorter m m) och till att transportera de oljebaserade produkter som dessa människor framställer och konsumerar (livsmedel, datorer, möbler, mobiltelefoner, böcker och tidningar m m). Resten av oljan används till att producera varor, värme eller el. Produktionen av en enda bil kräver omkring 20 fat olja, drygt 3.000 liter. Att tillverka 1 gram mikrochip till en dator kräver 630 gram fossila bränslen. Att tillverka en persondator kräver 10 gånger datorns vikt i fossila bränslen. All plast framställs ur olja och plast finns idag överallt i vår vardag. Vi som lever i industrisamhället är, vare sig vi vill det eller ej, mer eller mindre delaktiga i denna snabba förtäring av icke förnybara resurser. Dagens genomsnittsamerikan lever på en sådan energinivå att det motsvarar arbetsinsatsen från 150 slavarbetare 24 timmar om dygnet! När oljan når sin kulmen signalerar det att industricivilisationens dagar definitivt är räknade. Sätter man sig in ytterligare i frågan inser man också raskt att det inte finns några alternativ som ensamma eller tillsammans kan ge tillnärmelsevis den energi som industrisamhället kräver och som det idag får i form av olja eller derivat av olja. Kol kommer möjligen att kunna förlänga industrisamhällets livstid med något eller några decennier (till priset av väldiga utsläpp av växthusgaser), men också kol kommer att nå sin peak före 2050. Kärnkraft bygger på uran som också är en ändlig resurs som kräver stora insatser av fossila bränslen för brytning, bearbetning, upparbetning, bygge av kärnkraftverk och dessutom ger otroligt svårhanterliga radioaktiva restprodukter. Vindkraft och solenergi kan med känd och förutsebar teknologi bara i marginell mening ersätta olja. En bilpark som drivs på etanol eller vätgas är en from förhoppning som sakligt skjuts i sank till exempel av Richard Heinberg i boken The Party’s Over – Oil, War and the Fate of Industrial Societies och på Matt Savinars synnerligen innehållsrika webbsajt lifeaftertheoilcrash. Om USA till exempel skulle försöka driva sin fordonsflotta på etanol framställd ur majs skulle inte ens den sammanlagda nuvarande jordbruksarealen räcka till. Och att ta fram vätgas som drivmedel till denna ombyggda bilflotta skulle kräva sisådär 10.000 kärnkraftverk för att med el producera denna vätgas. Fullständigt orealistiska fantasier! Och ändå måste en omställning gå snabbt eftersom oljeproduktionen redan kan vara på nedgång. När kulmen väl passerats får vi räkna med en nedgång med minst 2 procent om året – samtidigt som alltfler vill vara med och konsumera oljan. Bäddat för bråk och kris med andra ord. Alla som ägnar sig åt att analysera och skriva om Peak Oil är absolut inga radikala civilisationskritiker. Själva teorin kommer från folk inom oljebranschen som säkerligen helst skulle vilja att det mesta i vår civilisation fortsätter som vanligt. Men många samhällskritiker har tagit till sig Peak Oil och införlivat dessa idéer med en mer djuplodande kritik av industrisamhället. Om man vill läsa max ett par böcker om Peak Oil och dess konsekvenser så är Richard Heinbergs The Party’s Over absolut en av dem. Förutom att ge läsaren grundläggande kunskaper om energi och olika energislag målar han upp en tämligen realistisk bild av vad som kommer att ske i industrisamhällena efter Peak Oil. Man kan räkna med kris på en rad områden: finansiell kris till följd av minskad energitillgång och kraftigt höjda energipriser, jordbrukskris till följd av chockhöjda priser på konstgödning och bekämpningsmedel med åtföljande minskad livsmedelsproduktion, dyrare transporter, stopp för nya vägbyggen och vägunderhåll, vägnät i förfall, lamslagen flygindustri, sammanbrott för elnäten som leder till kollaps för informationsinfrastrukturen. Minskad produktion av livsmedel tillsammans med troliga utbrott av pandemier kan leda till kraftig befolkningsminskning. Heinberg ställer också den känsliga frågan (som inte många vill diskutera) om hur stor befolkning jorden egentligen kan bära. Han tror själv att en realistisk siffra är så många som fanns före jordbrukets industrialisering, det vill säga strax under två miljarder människor. Richard Heinberg understryker att en analys av vad som kan hända och vad man bör göra måste överge 1800-talets ideologier som bygger på industriell tillväxt och i stället bygga på ekologiska principer, på insikten om att jordens befolkning måste minska och på insikten om dynamiken hos komplexa samhällen och deras sammanbrott. Industrisamhället kommer att kollapsa, men Heinberg vill se en kontrollerad kollaps (”managed collapse”), där samhället genomför en avsiktlig, systematisk process för att förenkla sina strukturer och minska beroendet av icke förnybara energikällor. Han kommer med en räcka förslag om vad man som medborgare kan göra för att utveckla en uthållig livsstil för familjen och hemmet, för samhället, för nationen och för världen som helhet. Heinberg ser framför sig en fullständig rekonstruktion av det mänskliga projektet, där allt blir mindre, långsammare och mer lokalt baserat, där vi gör av med betydligt mindre energi per capita (allt dessutom i form av förnybar energi), där vi fördjupar våra andliga upplevelser av tillvaron, där platsen får allt större betydelse och vi reser omkring betydligt mindre. Det som behövs är inget mindre än en annorlunda energiinfrastruktur, ett annorlunda politiskt system och ett annorlunda ekonomiskt system, något som Heinberg inser kräver en ”ansenlig medveten ansträngning”. James Howard Kunstler har många liknande tankegångar men är en mer djuplodande civilisationskritiker än Richard Heinberg. Kan ni tänka er att bara läsa en enda bok om Peak Oil och dess följder så rekommenderar jag definitivt Kunstlers The Long Emergency – Surviving the Converging Catastrophes of the 21st Century. Även om Peak Oil är ett centralt tema i boken handlar den även om annat som klimatförändringar, epidemiska sjukdomar, vattenbrist, förstörelse av ekosystem och det som Kunstler kallar den ”hallucinerade ekonomin”. Kunstler är tidigare känd för sina kritiska analyser av den amerikanska förorten – The Geography of Nowhere och Home From Nowhere och han är en av de huvudintervjuade i den omskakande filmen The End of Suburbia - Oil Depletion and the Collapse of The American Dream. Där medverkar även Richard Heinberg. Filmen kan laddas hem från www.endofsuburbia.com. Den amerikanska förorten som bygger på biltransporter och billig olja är enligt Kunstler den största felallokeringen av resurser i världshistorien. Utgångspunkten i The Long Emergency är att världsproduktionen av olja kommer att nå sin kulmen mellan år 2000 och 2010 och att inget i industricivilisationen fungerar utan olja. Det som kommer efter peaken är det som Kunstler kallar The Long Emergency (= den långa krisen). Den innebär slutet på industriell tillväxt, sjunkande levnadsstandard, ekonomisk desperation, minskande livsmedelsproduktion, skärpta politiska motsättningar mellan klasser, regioner och länder, social oro och avglobalisering. Många länder (även USA) fragmenteras i mindre autonoma regionala enheter och livet blir lokalt, överallt. Inga alternativa energikällor kommer att medge att det nuvarande vardagslivet fortsätter, men hur länge kommer den långa krisen att pågå? Kunstler har inget svar – kanske 10 år, kanske 100 eller 1000 eller för evigt. Det beror naturligtvis bland annat på om människorna lyckas med att radikalt omorganisera sättet att leva på. Kunstler talar om ”downscaling, rescaling, rightsizing America”. Alla aktiviteter måste alltså förändras och bli mindre, färre och bättre. Det handlar om ett annat sätt att leva som gör det möjligt att fortsätta civilisationsprojektet. Det handlar om att återgå till att bo i byar och små städer (”walkable cities”) som är omgivna av intensivt (men hållbart) odlad jordbruksmark, att återuppbygga lokala ekonomiska nätverk och lokal handel, att producera livsmedel och andra förnödenheter med mindre inslag av fossila bränslen och större inslag av kollektivt, manuellt arbete och användning av dragdjur, att konsumera mindre, att stanna mer på sin plats och transportera mindre och energisnålare. Jordbruket kommer att vara centralt i ekonomin, inte minst med tanke på det ökande behovet att producera mat för arbetshästar och oxar. Motorvägssystemet och långtradartransporterna som idag är en pulsåder i industrisamhället förfaller och upphör, de stora varuhuskedjorna och stormarknaderna som bygger på långväga transporter av såväl varor som kunder blir en kort historisk parentes. Allt som är organiserat i gigantisk skala kommer att gå under i en energiknapp framtid, skriver Kunstler. Allt detta skulle av många uppfattas som enbart positiva förändringar och Kunstler själv jämför med hur Amish-folket lever idag. En uthållig levnadsstandard kanske kan hamna på en nivå något högre än 1700-talets. Men krisen kan bli djupare än så och våldsam social oro och internationell kamp om sinande tillgångar kan naturligtvis göra en omställning mycket svår och komplicerad. Heinbergs ”managed collapse” kanske är omöjlig? Kanske faller USA, och även andra länder, sönder i regioner där laglöshet föder fanatism, våld och närmast feodala samhällsstrukturer. Vissa delar av USA kanske måste överges av de vita – till exempel den torra sydvästern och prärierna i väst. Kanske kan bara de ursprungliga invånarna, som hopier, navajoer och lakotas överleva där, spekulerar Kunstler. Inte mig emot, säger jag. Sedan jag skrivit denna artikel blev jag uppmärksammad på att det faktiskt finns en svensk bok om Peak Oil. Det är journalisten på Veckans affärer Gunnar Lindstedt som åstadkommit en mycket lättläst, personligt formulerad och överskådlig bok som heter Olja – Jakten på det svarta guldet när världens oljekällor sinar. Den finns i pocket och passar utmärkt för den som vill få en snabb överblick över problematiken. Hur ska man då förbereda sig för livet efter Peak Oil? Det viktiga är att man förbereder sig, menar Kunstler. Heinberg å sin sida hade ju en hel räcka förslag från det rent personliga till nationell och internationell politik. En växande flora av böcker i USA handlar också om hur man ska göra för att odla sin egen mat, för att isolera sitt hus, för att skaffa sig grundläggande praktiska kunskaper (”basic country skills”), för att producera egen el, för att koppla bort sig från elnätet etc. På Matt Savinars och andras hemsidor kan man få en hel mängd tips, och som alltid i USA handlar det väldigt mycket om vad man kan göra för sig själv och sin familj. Jag tror att vi i Europa och i Sverige har ett bättre utgångsläge än USA genom att det här fortfarande finns mycket mer av lokalt liv i byar och småstäder, bättre fungerande lokala demokratiska organ och myndigheter och inte minst lokal och regional spårbunden kollektivtrafik. Ändå kan man ta till sig av många av de förslag som florerar i debatten i USA. Matt Savinar rekommenderar själv följande förberedelser: 1. Flytta till ett område som är så lite sårbart som möjligt, det vill säga med god tillgång på färskvatten, odlingsbar mark, tillgång på ved för uppvärmning, ett moderat klimat och vänligt sinnad befolkning. 2. Placera om dina ekonomiska tillgångar så att de inte försvinner, till exempel i råvaror och metaller. 3. Omlokalisera livsstil, minska beroendet av transporter, i synnerhet långväga transporter. 4. Stärk kroppen för att minska beroendet av sjukvården. 5. Utveckla användbara praktiska kunskaper och nätverk. I en ganska underhållande artikel på Savinars sajt skriver Chris Lisle att förberedelsen för Peak Oil är 75 procent mental, 15 procent fysisk och 10 procent ekonomisk. Det handlar om att förbereda sig för en fullständig och permanent förändring av livsstil. Rätt attityd är A och O. I övrigt föreslår Lisle ungefär samma saker som Savinar själv med ett par tillägg: gör dig skuldfri (”downsize your lifestyle”), skaffa en bra sovsäck (med en sådan kan man överleva en långvarig totalkris i energitillförsel) och bunkra upp en månads livsmedel. Hur kommer då shamanen in i sammanhanget (för att återknyta till rubriken)? Den som läst mina artiklar Var levs det verkliga livet och Paleolitiskt medvetande känner igen en hel del av resonemangen hos Kunstler och Savinar. Shamanen är den som lagar medicin för att återskapa harmoni och balans mellan människan och omgivningen. Shamanen har sedan länge insett att industricivilisationen är en parentes i mänsklighetens historia och har attitydmässigt förberett sig för det Kunstler kallar den långa krisen. Shamanen har kunskaper som är viktiga för att det ur denna långa kris ska kunna växa fram ett sätt att leva som innebär att människan vandrar i skönhet. Det handlar om allt möjligt som att bota sjukdomar, spåra villebråd, påverka väder och vind, genomföra ceremonier för att ställa sig och sina medmänniskor i harmoni och balans med skapelsen, vilket är en förutsättning för det småskaliga liv centrerat kring ”livsmedels- och bruksvaruproduktion” som Peak Oil pekar mot. Shamanen kan fungera som en idémässig inspiratör och brygga mellan dagens ohållbara livsstil, ett liv i kaos, förvirring och förstörelse av naturresurser, och en livsstil som är uthållig på hur lång sikt som helst, ett liv i skönhet. Shamanen kan lära andra hur man lyssnar till naturen där all kunskap och kraft finns. I detta lyssnande finns kunskapen om hur man lever rätt och lätt på jorden. Det är en kunskap som alla människor har möjlighet att skaffa sig och då kan shamanen så småningom avskaffa sig själv. Januari 2007 |