|
|
Landskapet i samisk identitet Hellre mista sitt huvud än lämna sin trumma är en boktitel som onekligen lockar till läsning. Formuleringen är hämtad ur ett brev från den norske missionären Thomas von Westen till prästerskapet i Jämtland den 11 mars 1723. von Westen, som var känd för sin nitiskhet när det gällde att omvända samer till den kristna tron och samla in noaidietrummor, ansåg att prästerskapet i Jämtland, på andra sidan gränsen, var för slappa i sin klappjakt på samiska religionsutövare. Inte bara det att den samiska religiösa traditionen var starkare på den svenska sidan. Samerna där hade till och med uppmuntrat norska samer som inte vill bli tvångskristnade att komma över kölen eller ”hellre mista sitt huvud än lämna sin trumma”. Historien återberättas i denna nya lilla bok av Åsa Virdi Kroik. Den är liksom hennes tidigare bok Efter förfädernas sed utgiven av Boska – Föreningen för bevarandet av samisk kultur och folkmedicin. Även om Kroik som forskare i religionsvetenskap är mycket försiktig i sitt sätt att skriva är detta ändå en bok som är högintressant för den som är intresserad av samisk shamanism och sambanden mellan landskap, identitet och andliga föreställningar. Kroik är uppvuxen i Frostvikens norra sameby i Jämtland och Hellre mista sitt huvud.. handlar om gränstrakterna mellan Norge och Sverige där samer från Frostviken och Namdalen bedriver renskötsel (det är ju inte samerna som dragit gränserna och delat upp sig i ”norska” och ”svenska” samer). I enlighet med moderna religionsforskning anser Kroik att det är påfallande regionala skillnader i samisk religion som ju är platsbaserad. Därför bör den studeras i ett begränsat geografiskt område och man bör undersöka vilken information som gäller vilka samer. Det gör att de klassiska skriftliga källorna, missionärsberättelserna, måste läsas med ytterst kritiska ögon. Deras iakttagelser är baserade på en fördomsfull attityd till det samiska och drar oftast generaliserande slutsatser utifrån individuella och lokala uppgifter som dessutom kan ha förvrängts av språkförbistring eller, från samernas sida, av medvetet vilseledande. Det gör att till exempel dåtidens tolkningar av noaidietrummornas rika bildvärldar i stort sett är oanvändbara. ”Trummans tecken är och förblir, som jag ser det, en hemlighet som följt trummans ägare och användare i graven”, skriver Kroik. Förutom de skriftliga källorna kan religionsforskaren använda arkeologiska källor, fast de undersökta områdena är få, och så finns ju den levande muntliga traditionen. Med dessa utgångspunkter skildrar Åsa Virdi Kroik områdets historia, olika samiska kategorier, landskapet och de shamantrummor som man vet kommer från området. Landskapet är ett samiskt kulturlandskap, ett samiskt rum som i mångt och mycket definieras av renen och renens vandringar. Kroik skriver om landskapets fundamentala betydelse för den samiska identiteten. Landskapet är en historiebok som man kan tillägna sig genom att vandra i under vägledning av någon som känner till historierna, även de mytologiska. -Jag tar fasta på landskapets betydelse för den religiösa identiteten. Renens rörelse att välja ut olika platser blir vägledande för samerna. Den religiösa identiteten bygger på kunskap om landskapets och heliga platsers mytologi och historia och människans förmåga att kunna identifiera sig med olika roller ur denna mytologi. Det kräver också att anta vissa beteenden som att offra när man går förbi en särskild plats, att undvika att korsa ett visst djurs spår och så vidare. Detta gör att människan känner sig delaktig i en samisk religiös värld, i ett meningsfullt sammanhang. Verkligen en mycket bra sammanfattning av vad en platsbaserad andlig tradition och filosofi innebär. I detta område finns tre heliga fjäll, saajve-vaerieh, nämligen Baime, Borgahällan och Jormklumpen. Det handlar om fjäll som vad gäller utseendet, den yttre formen, inte primärt avviker från omgivningen. Det är något annat som gör dem heliga, det som i shamanska sammanhang brukar kallas ”den inre formen” och som Kroik kopplar samman med hur renen beter sig i förhållande till. Den samiska andliga traditionen är en del av ett sätt att leva i naturen – i samspel med renen och andra djur och i samspel med väder och vind. Förfäderna lämnar spår efter sig i landskapet, spår som är delar i en berättelse som fortfarande finns närvarande i landskapet. Kroik ger exempel när hon skriver om hur samiska byggnader som inte längre användes skulle få sjunka ihop och lämnas tillbaka till naturen. En kåta som inte används längre faller samman och multnar tills endast bottenplanet är synligt men själva platsen och dess invånare memoreras och berättas om när man senare passerar platsen. - Kåtaplatsen som passeras på vandringen är en anledning att få berätta om gångna tider och på så sätt bevara historia. Här berättas om boplatsens forna innevånare, om släktförhållanden till dessa och deras historia. Här berättas också om riter och mytologi.. De dagliga religiösa ritualerna utfördes i eller nära kåtan, som var centrum i samernas rituella kosmos. Överallt där kåtan restes skapades en helig plats och platsens myter är dess berättelse till människorna. - Vi ska heller inte glömma att enligt samiskt tänkande hade man inte bara djuren och de levande släktingarna till hjälp, förfäderna fanns även de till hands som hjälpare men måste också uppmärksammas, till exempel med offer. Avsnittet om trumman innehåller avbildningar av åtta trummor med de ursprungliga ägarna namngivna och ortsbestämda. Det ger läsaren en hisnande konkret inblick i det som varit. Kroik betonar att varje hushåll en gång ägde en trumma, att trumman var ett vardagsföremål, ett högst naturligt och praktiskt hjälpmedel för att få ”lycka och välgång med renskötsel, väder och vind samt allehanda ting man företog sig”. Trumman var så naturlig att samerna själva, in till sen tid då de själva såg sig som kristna, hade svårt att förstå varför den sågs som ett uttryck för en icke-kristen religion, skriver Kroik. Trots att Thomas von Westen och andra missionärer med stort nit och hot om hårda straff (i värsta fall dödsstraff) samlade in många noajdietrummor var det ändå åtskilliga trummor som gömdes undan. - Bland samer idag sägs att trumman ska ligga där den lagts. Det betyder att de som av slump finner en trumma inte alltid talar om det… Trumman har blivit ytterligare en plats i landskapet att minnas kring – en helig plats – som få känner till. Åsa Virdi Kroik beskriver själv sitt sätt att skriva som ”torra ordalag”. Jag hoppas att hon fortsätter ge ut skrifter om samisk andlig tradition och att hon också vågar ta ut svängarna mer. Jag har en känsla av att hon vet betydligt mer än hon skriver. De traditionella berättelserna finns kvar i landskapet och hos människorna. De ingår i en dynamisk tradition och förnyas och jag är övertygad om att Kroik genom sin anknytning till renskötseln har tillgång till dessa berättelser. Jörgen I Eriksson, september 2007. |