tankar

Pueblo-indianernas världsbild

The Tewa World – Space, Time, Being & Becoming in a Pueblo Society (University of Chicago Press 1972) är titeln på en bok av Alfonso Ortiz, som var puebloindian och professor i antropologi vid University of New Mexico i Albuquerque.

Jag brukar karakterisera böcker som kräver en viss ansträngning att tränga in i som knäckebröd – hårdtuggade och kanske hårdsmälta men nyttiga och uppbyggliga. Vad gäller The Tewa World skulle jag vilja beteckna läseprocessen som en process av att tugga småsten – man får verkligen ta i för att ta sig fram i boken, mycket känns främmande när man försöker smälta det men när man väl lyckas med det så får man en vidunderlig insikt i en främmande och fascinerande värld.

Först några fakta om puebloindianerna. Det rör sig om ett 20-tal olika folk som fick det övergripande namnet av de spanska erövrare som från Mexiko trängde norrut in i det som i dag är New Mexico och Arizona. De indianer som spanjorerna träffade på var bofasta i byar (=pueblos) med bostadshus som var kompakt byggda i flera våningar i adobe (lera, halm och sten). De hade levt i detta område i minst 1 000 år och kanske mycket längre än så. De livnärde sig på att odla majs, bönor och squash samt på jakt och samlande av skogarnas vilda växter. Huvuddelen av byarna fanns (och finns) i Rio Grandes dalgång, men pueblofolk fanns även längre västerut i torrare trakter, till exempel Zuni i västra New Mexico och Hopi i norra Arizona. Språkligt tillhör puebloindianerna fyra olika huvudgrupper med sinsemellan väldigt stora skillnader, medan de har väldigt likartade livssätt och kultur, filosofier och andliga föreställningar.

Spanjorernas första möten med puebloindianerna (det var Zuni som fick den tvivelaktiga äran) ägde rum 1540 men det var inte förrän mot slutet av 1500-talet som en mer regelrätt kolonisation inleddes. Spanjorerna beskattade jordbruksproduktionen mycket hårt, de införde en spansk administration, tvingade indianerna till tvångs- och slavarbete och försökte tvångsomvända dem till kristendomen.

Puebloindianerna som i grunden var fredliga folk reste sig så småningom mot det outhärdliga förtrycket i ett omfattande uppror 1680, då spanjorerna helt enkelt jagades på flykten sedan ett antal missionärer först hade dödats. Nutida puebloindianer beskriver detta uppror som den första amerikanska revolutionen. Det rörde sig om ett välplanerat och samordnat uppror där samtliga pueblofolk deltog. Spanjorerna kunde inte återkolonisera området förrän efter tolv år och då med mjukare metoder, där man till exempel lät indianerna behålla sin gamla religion om de samtidigt bekände sig till katolicismen. Hopiindianerna fick i stort sett vara i fred efter upproret och tog emot många flyktingar från övriga pueblos när spanjorerna återkom.

När USA i mitten av 1800-talet erövrade New Mexico och Arizona från det då självständiga Mexiko försvårades förhållandena för pueblofolken igen. Den relativa religiösa frihet som de hade åtnjutit efter upproret 1680upphävdes och det var ända in på 1920-talet olagligt för puebloindianerna att utöva sin ursprungliga religion. De har dessutom fått utkämpa många och långa strider i amerikanska domstolar för att hävda rätten till de små landområden som de hade tillerkänts av spanjorerna. Den på sikt kanske viktigaste frågan är rätten till de knappa vattenresurserna i New Mexico. Delstatens folkmängd har vuxit mycket snabbt efter andra världskriget och storstäder som Albuquerque och Santa Fe liksom storskaliga industriprojekt har ökat trycket oerhört på de begränsade vattentillgångarna. Det finns både mark- och vattenstrider som är långt ifrån avgjorda och som kan fortsätta i ytterligare flera decennier.

Idag finns 19 pueblosamhällen i New Mexico, de flesta i Rio Grandes dalgång norr om Santa Fe och mellan Santa Fe och Albuquerque. Folkmängden uppgår till drygt 50 000, där de största samhällena (förutom de avsides Hopi) är Zuni, Acoma, Laguna och Santo Domingo. Jordbruk och trädgårdsodling är inte längre huvudnäringar utan har ersatts av hantverk (silver, keramik, vävning), administrativa jobb och lönearbete i närliggande städer och i försvarsindustrierna i Los Alamos. Turismen spelar en allt viktigare ekonomisk roll, framför allt sedan många av pueblosamhällena öppnat casinon under den senaste tioårsperioden. Casinovinsterna har bland annat använts till att köpa in mark, bygga moderna bostäder, förbättra vatten- och avloppssystem, bygga skolor, museer och kulturcentra.

The Tewa World skrevs dock drygt 20 år innan casinoekonomin såg dagens ljus. Även om de flesta pueblosamhällen har bevarat förvånansvärt mycket av sina ursprungliga filosofier och ceremonier kan man dock lätt föreställa sig att en del av det Ortiz beskriver har urvattnats eller förändrats under modernitetens anlopp.

Tewa är det språk som talas av de sex byarna mellan Taos och Santa Fe. Ortiz själv växte upp i San Juan, som brukar kallas ”Mother Pueblo”. Den grundläggande föreställningen i tewafilosofin är att människorna ursprungligen levde i en värld under den här världen, närmare bestämt belägen under en sjö i södra Colorado, som går under namnet Sandy Place Lake. I den världen levde människor, djur och olika andliga väsen sida vid sida. Bland dess andliga väsen fanns urmödrarna – Blue Corn Woman och White Corn Maiden. Världen var mörk och människorna ville ta sig till en bättre värld. De gjorde flera försök att ta sig upp i den här världen, men fann varje gång att den inte var färdig, inte hade stelnat och formats tillräckligt. Världen var fortfarande mjuk och de måste återvända till under sjön.

Varje gång de återvände skapades en ny varelse som skulle hjälpa människorna på vandringen. Det var föregångarna till de andliga funktionärer som nu finns i pueblosamhällena: jakthövdingen, sommarhövdingen, vinterhövdingen, medicinmannen, krigarhövdingen, varma och kalla clowner och hövdingen för kvinnornas sällskap. Alla dessa blev ledare för var sitt hemliga sällskap som ännu är i funktion. Det rör sig alltså om åtta sällskap som har till huvuduppgift att reglera pueblons relationer till den andliga världen så att årstiderna kan komma och gå enligt de naturliga cyklerna. De är ansvariga för att samhället genomför de säsongsmässiga ceremonier som krävs för att balans och harmoni ska råda. Mycket av detta arbete sker i byns underjordiska ceremonirum, kivan, och dessa hemliga ritualer sker alltid på de ursprungliga språken. De vanliga tewaindianerna är de som sedan utför de ceremoniella danserna på byns plaza och som under de senaste decennierna i allt större omfattning har stängts för icke-indianer.

På sin vandring in i denna värld hade de ursprungliga människorna hjälp av sex brödrapar, de så kallade Towa é, som skickades ut i de sex olika riktningarna för att rekognoscera. De rapporterade tillbaka att de kunde skåda fyra heliga berg, ett i varje väderstreck och de tog lera från sjön och kastade i dessa riktningar. Då skapades de heliga kullarna eller mesorna som ligger närmare pueblosamhällena.

Tewas andliga världsbild är således förankrad i det landskap där de lever. Deras område ramas in av de fyra heliga bergen (Conjilon Peak, Truchas Peak, Sandia Crest och Tsikomo). I dessa berg håller de ursprungliga Towa é till som en sorts rådare eller väktare. Towa é finns också i de heliga mesorna och på båda dessa ställen är det möjligt för människorna att kontakta den andliga världen, bland annat de verkligt heliga varelserna som stannade kvar i världen under sjön, alltså olika gudomliga varelser. De ingriper inte direkt i människornas liv men är källan till människornas välgång i form av regn, goda skördar, tillgång på villebråd etc.

I utkanten av pueblon finns olika stenformationer i de olika väderstrecken där stammens egna döda, förfädersandarna, uppehåller sig. Inne i byn finn sedan plazorna, dansplatserna, som också ska vara fyra, en i varje riktning, enligt de ursprungliga tankarna. I mitten på byn finns så själva jordnaveln, Moder Jords navel, byns heliga centrum.

Genom att de andliga föreställningarna och myterna är förankrade i landskapet är de på så sätt också kartor över det fysiska landskap som omger pueblon.

När människorna gjorde sista försöket att lämna den ursprungliga världen kunde de konstatera att jorden hade stelnat tillräckligt. De delade upp sig i två grupper under sommar- respektive vinterhövdingen. Sommarfolket vandrade söderut väster om Rio Grande och livnärde sig på att odla och samla växter. Vinterfolket vandrade öster om Rio Grande och livnärde sig på jakt. Båda grupperna stannade tolv gånger och byggde byar som de i tur och ordning övergav efter ett år. På det tolfte stället återförenades grupperna och byggde en gemensam by. Efter en svår epidemi där många dog delade de upp sig i sex grupper och grundade de sex tewabyar vi känner idag – San Juan, San Ildefonso, Tesuque, Nambe, Pojoaque och Santa Clara.

Det som inträffade i ursprungsvärlden, under sjön, är heligt. Det som hänt därefter är profant eftersom sjukdom, ondska och död uppstod efter inträdet i den här världen. I tewalivet i dag finns fortfarande uppdelningen i sommar- och vinterfolk. Makten inom pueblon fördelas på ett fiffigt sätt mellan vinter- och sommarfolket enligt rotations- och kompensationsprinciper. Denna tudelning mildras dessutom av att tewas samtidigt ingår i en massa andra sociala och ceremoniella sammanhang där andra uppdelningar gäller.

Människorna och de andliga varelserna delas in i tre olika nivåer. Bland människorna är det vanliga tewa, som kallas Dry Food People, dvs människor som blev till i samband med inträdet i den här världen, towa é, som utgör tewas politiska och polisiära organisation, och Made People, dvs medlemmarna av de hemliga sällskapen, som jag nämnt ovan. De är ”gjorda” i den bemärkelsen att de när de upptas i sällskapen genomgår olika ritualer som markerar att de träder in i en ny tillvaro. De olika towa é tjänstgör ett år i taget medan Made People har sina uppdrag för resten av livet. Made People fungerar som en förmedlare mellan den andliga världen och människona med huvudansvar för att fred och harmoni råder. På så sätt kan man säga att Made People tjänar, kontrollerar och bevarar det sociala och kulturella systemet. De är garanten för tewas liv, även om det är towa é-funktionärerna som rent praktiskt ser till att ceremonierna utförs och att vanliga tewa deltar i den utsträckning som är nödvändig.

Dessa mänskliga kategorier har sina respektive motsvarigheter i den andliga världen. När vanliga tewa dör blir deras själar Dry Food Who Are No Longer. Towa é har sin andliga motsvarighet i de sex brödrapar som medverkade vid inträdet i den här världen och uppehåller sig i de heliga bergen och mesorna. När de andliga funktionärerna, Made People, dör går deras själar ”tillbaka till sjön” där de förenar sig med alla heliga varelser som stannade kvar i den ursprungliga världen. Dessa går tillsammans under benämningen Dry Food Who Never Did Become.

Det finns också en sjunde existenskategori som tewa inte gärna talar om, nämligen häxorna, som ligger bakom sjukdomar och andra negativa händelser.

Alla varelser grupperas i par om två, människor respektive andlig motsvarighet. Överhuvud taget går denna tudelning av tillvaron igen i det mesta i tewas världsbild. Pueblon är uppdelad i sommar- och vinterhalva. Alla djur, växter och mineraler kategoriseras som antingen ”varma” eller ”kalla”.

Ett förhållande som förtjänar att nämnas är att medicinmännen alltid agerar i grupp hos tewa. Behöver någon medlem av byn hjälp med en sjukdom eller något annat lidande så är det medicinsällskapet som helhet som kallas in och agerar. Medicinmän går för övrigt under namnet Ke = björn. Detta kommer sig av att björnen har en alldeles särskild kraft och anses vara det enda djur som kan behandla sina egna krämpor.

Den som vill komplettera kunskaperna om tewas andliga världsbild och traditioner med kunskap om puebloindianernas historia och nuvarande politiska, ekonomiska och sociala situation hänvisar jag till två mer lättuggade böcker, som icke desto mindre är av mycket hög kvalitet. Det gäller dels Pueblo Nations – Eight Centuries of Pueblo Indian History (Clear Light Publishers, Santa Fe, 1998) av Joe S Sando och Native Peoples of the Southwest (University of New Mexico Press, Albuquerque 2000) av Trudy Griffin-Pierce. Förutom puebloindianer skildrar Griffin-Pierce i denna bok alla indianfolk i Arizona och New Mexico, alltså även navajo-indianer och apacher med flera. Jag har tidigare recenserat Griffin-Pierces formidabla bok om navajoindianernas andliga traditioner Earth Is My Mother, Sky Is My Father.

Tillbaka