|
|
Hem till Pleistocen Måste vi bygga ett samhälle för det tjugoförsta århundradet i enlighet med en jägar/samlarkultur? Det frågar sig Paul Shepard i det allra sista stycket i boken Coming Home to the Pleistocene. Och han svarar själv: ”Naturligtvis inte; människor skapar inte medvetet kultur. Vad vi kan göra är att välja ut de många saker, stora och små, som karakteriserade det sociala och kulturella livet hos våra förfäder – de villkor under vilka vårt genom (vår arvsmassa, min anm) själv skapades – och införliva dem på bästa möjliga sätt genom att skapa ett modernt liv omkring dem. Vi tar våra fingervisningar från ursprungskulturer, den bästa visdomen i genomets djupa begär. Vi människor är instinktiva kulturskapare; när kulturen väl får beståndsdelarna kommer den att återskapa sig själv.” Och precis i anslutning till dessa slutrader har Shepard gjort en sammanställning i 71 punkter av ”det pleistocena paradigmet”. Detta är höjdpunkten i Coming Home to the Pleistocen och en kärnfull sammanfattning av Shepards huvudteori: vi människor är gjorda för ett liv i ett jägar- och samlarsamhälle och därför känner vi oss hemlösa och vilse i den moderna civilisationen. Slutklämmen i boken visar att Shepard å ena sidan lutar åt en individuell lösning på problemet, där man i sitt eget liv ska försöka förverkliga så mycket som möjligt av ett ursprungligt sätt att leva. Å andra sidan pekar hans sammanställning av det pleistocena paradigmet på att lösningarna egentligen inte kan vara individuella utan kräver en omställning av hela det sociala livet, en avveckling av civilisationen. Fast Shepard uttrycker sig aldrig i de termerna, till skillnad från John Zerzan som skriver betydligt mer direkt och politiskt och som jag recenserat tidigare på denna sajt. Jag kan peka på några av punkterna i Shepards
paradigm; I förlängningen av detta ligger: avskaffandet av boskapsskötsel och jordbruk i den mening vi känner det och det mesta av industri och kommunikationer. Men det säger aldrig Shepard rakt ut. Man undrar varför. Kanske finns förklaringen i att han var verksam som akademiker. Professor i ekologi och filosofi. Han har ett filosofiskt och inte ett politiskt förhållande till den pleistocena förmänniskan/människan och uttrycker sig ofta på ett väldigt akademiskt och abstrakt sätt. Egentligen är han rätt svårfjällad och det är inte så lätt att göra honom till någon banérförare för den rörelse som vill avveckla industricivilisationen och ”återgå” till en paleolitisk tillvaro. Som framgår av bokens titel använder Shepard begreppet pleistocen i stället för paleolitikum. Pleistocen är egentligen en geologisk term medan paleolitikum är en arkeologisk term och därmed inriktad på människans och hennes förfäders aktiviteter. De båda begreppen omfattar i stort sett samma tidsperiod – från ungefär 2 miljoner år till 11.000 år före vår tidräkning. Ska man vara riktigt noga så går paleolitikum längre tillbaka än pleistocen så man kan undra varför Shepard valt just detta begrepp. Det går inte heller att fråga Shepard själv eftersom han avled 1996. Kapitlen i Coming Home to the Pleistocene hann Shepard skriva själv men sammanställningen och redigeringen av materialet har gjorts av hans änka, Florence R Shepard. På det stora hela taget är detta en mycket inspirerande bok för den som vill ta ett stort filosofiskt och kritiskt grepp om den moderna civilisationen där människan vantrivs och även försöka hitta möjliga utvägar. Vi är fria att skapa kultur som vi önskar, skriver Shepard, men prototypen som vårt genom, alltså vår arvsmassa, är anpassat till är det pleistocena samhället, det vill säga jägar- och samlarsamhället. När människan gick över till jordbruk och blev bofast började de riktigt stora problemen. Sämre kost gav sämre hälsa och kortare kroppslängd. Den intensiva samlevnaden med tämjda djur gav upphov till epidemier och pandemier. Intensivt jordbruk och konstbevattning ledde till ekologisk förödelse. Jordbrukarna förstörde den odlingsbara marken, boskapsskötarna förstörde vildmarken, skriver Shepard. Vårt DNA är anpassat till vilda landskap, vi har behov av mångfaldiga, vilda, naturliga samfund. Vi kunde utveckla vår mänskliga potential optimalt i jägar- och samlarsamhället där vi levde på vandrande fot, i små och sammansvetsade sociala grupper med en högkvalitativ kosthållning, sociala och andliga riter som höll samhället samman och reglerade relationerna till naturen och alla dess andliga aspekter. Även den moderna människan bär på en hunger efter att förankras i landskapet, även om denna hunger inte uppfattas som vad den verkligen är. Därmed tar den sig en mängd olika destruktiva uttryck i form av psykisk och fysisk vantrivsel och ohälsa, missbruk, sociala spänningar och våld. Enligt Shepard måste vi först och främst erkänna att vårt genom och vi själva är pleistocena och han söker efter möjligheter att i denna moderna värld leva på ett sådant sätt att vi kommer hem till våra ursprungliga behov. Det handlar till exempel om intensiv omvårdnad av spädbarn, initiationsceremonier under livets olika skeden, mer aktiva roller för far- och morföräldrar i barnuppfostran, en omställning av kosten i riktning mot de tidiga människornas allätardiet, att jaga och fiska, att samla sin egen mat, att röra sig till fots i landskapet, att springa mycket och ofta, att ha tillgång till vildmarken. Hela samhället kan inte bli ett jägar/samlarsamhälle, skriver Shepard, men vi kan återta en del sociala principer, metafysiska insikter och andliga kvaliteter från pleistocen och återskapa dem i vår egen miljö. När vi upphäver vår egen domesticering befrias också naturen. Vi kan återvända till naturen eftersom vi aldrig har lämnat den. Det är sympatiskt uttryckt och låter var och en på sitt eget sätt försöka finna vägarna till ett mer fullödigt liv i enlighet med vårt genoms ”krav”. Samtidigt kan jag tänka mig att många som tänker grundläggande kritiskt om den moderna civilisationen känner sig mer tilltalade av anarko-primitivistiska tänkare som John Zerzan och Derrick Jensen. De är betydligt mer ”outspoken” och ”politiska” än filosofen Shepard. Till sist måste jag göra några kritiska anmärkningar. Shepard har precis som Zerzan en del vanföreställningar om shamanism och shamaner. Shepard beskriver till exempel shamanen som en ”latecomer” som var en del av den neolitiska revolutionen. Ursäkta, men shamanen tillhör verkligen jägar- och samlarsamhället. Shepard och Zerzan verkar se shamanen som ett hinder, medan jag ser honom/henne som en resurs för den som vill avdomesticera sig. Shepard skriver mycket om jaktens betydelse, inte bara när det gäller att skaffa högvärdigt protein att äta, utan också som ett sätt att, i dag, bli en del av det vilda. Jag håller definitivt med honom där och hans rallarsvingar mot veganer är riktigt träffsäkra. Däremot undrar jag varför han inte skriver om fiske. Att fiska har samma innebörd och innehåll som att jaga. Och som mat betraktad så har fisken och dess omega-3-fett säkert spelat en viktigare roll för den mänskliga hjärnans tillväxt än vad kött har gjort. Vill man komplettera läsningen av Shepard med en bok som ger en bra bild av var forskningen om människans evolution befinner sig i dag bör läsa Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa. En utomordentligt bra bok för den som vill veta mer om paleolitikum och om varför vårt genom är så socialt. |