Hem

  Böcker

  Om norrshaman

  Kurser, föredrag

  Tankar

  Kontakt

  Länkar

  Min blogg

 

Frågor och svar

 

IMG_0697_3.JPG

 

På den här sidan kommer jag att publicera en del av de frågor jag fått per mejl och som jag tror kan vara av ett allmänt intresse. Jag anonymiserar alltid frågeställarens uppgifter så att ingen känslig, personlig information hamnar på webben. Sidan uppdateras kontinuerligt i kronologisk ordning med senaste fråga/svar överst.

 

Vad händer med en människas väsen/själ när hon dör?

Är det någon skillnad mellan människor som gjort goda respektive onda handlingar? Är själen odödlig? Reinkarnerar människan? Det är några av de frågor som jag har fått – med följdfrågan: vad har shamanismen för svar på dessa frågor?

 

Svar

Man kan inte säga att ”shamanismen” erbjuder något samstämmigt svar över huvud taget på dessa djupgående och mycket komplexa frågor. Det är stora skillnader mellan olika traditioner och mellan olika shamaner. Som läsaren vet bygger shamanismen på en individuell kunskapsväg där shamanen utifrån sina upplevelser utarbetar sin egen kosmologi – om än inom sin kulturs ganska vida referensramar.

Inom den nordiska andliga traditionen, sejdtraditionen eller shamanismen om vi så vill, har jag stött på sju olika begrepp för själen, eller snarare för olika aspekter av själen;

Önd = upprätthållaren/livgivaren. Den heliga vind/anda som genomströmmar alla varelser.
Hug = tänkaren/systematikern. Jaget, det medvetna tänkandet.
Vard = resaren/överskridaren. Den del av själen som kan frigöras och resa in i den icke-ordinära verkligheten. Utforskaren.
Fylgja = följeslagaren/beskyddaren. Skyddsanden, kraftdjuret.
Hamingja = magikern/extatikern. Den andliga essensen/potensen/magiska förmågan hos en varelse.
Hamr = omvandlaren. Förmågan att materialisera sin själ i fysisk form, t.ex. i gestalt av ett djur.
Gand = sändaren. Den del av själen som sänds för att åstadkomma magisk förändring, bot eller sot.

Det finns också åsikter om att blodet skulle vara en själsvariant, men det tror jag baserar sig på en feltolkning. Blodet är bäraren av livsgnistan som kommer med önd, den heliga vinden. Önd är den grundläggande själskraften. Övriga sex aspekter är olika uttryck för önd – aspekter som utvecklas såväl omedvetet som medvetet under en människas jordevandring. Även fylgjan är alltså en aspekt av önd och inte något som kommer ”utifrån”, vilket är en spridd missuppfattning inom nyshamanismen.

När träder önd in i den enskilda människan? Är det när hon nyfödd tar sitt första andetag eller sker det redan i moderlivet, eller rent av redan vi befruktningen? Min personliga tolkning är att önd ligger slumrande redan i det befruktade ägget, önd som en potential, som utvecklas och blir hel när barnet tar sitt första andetag.

Här finns en parallell i kosmisk skala. När uppstår önd, den heliga vinden över huvud taget? I den nordiska traditionen finns ”arla i urtid”, ”i åldrarnas morgon”, bara ett tomrum – ett väldigt gap, Ginnungagap. Det kan också uttryckas som att formlösheten är ursprunget. Men på ena ”sidan” gapet utvecklas elden/hettan och på den andra isen/kölden och när dessa två krafter möts i Ginnungagap uppstår önd, eller snarare väcks liv i önd, som tidigare funnits slumrande, som en potential i formlösheten. Ur detta famntag mellan hetta och köld skapas önd som materialiserar sig i jätten Ymer (den larmande) och urkon Audhumbla (möjligen en älgko) och därmed är själva den materiella skapelsen igång.

Allt som existerar och lever är genomsyrat av önd, ja upprätthålls av önd. Ingenting kan finnas utan önd, som alltså har såväl en materiell som en andlig aspekt. När en människa, eller en råtta eller skalbagge eller vad som helst dör uppgår den materiella aspekten av önd, alltså kroppen, i Moder Jords kretslopp. Vare sig man begravs i jorden, kremeras eller äts upp av en asätare så blir våra materiella beståndsdelar uppslukade av Moder Jords kretslopp. Vi transformeras om till något helt annat – våra grundmolekyler blir näringsämnen och byggstenar för andra varelser, som i sin tur blir byggstenar i nya organismer. Moder Jord är som en underbar kompost; avfall och död blir nytt liv. I denna kompostomvandling utplånas alla våra individuella kännetecken. Inga molekyler minns att de en gång ingått i mitt skägg eller mina vadmuskler. Här finns inte heller någon skillnad mellan människor som gjort ont och de som gjort gott. När Adolf Hitlers döda kropp eldades upp i trädgården till bunkern i Berlin 1945 återgick den till Moder Jords kretslopp på samma sätt som Mahatma Gandhis gjorde när han kremerades 1949. Detta är den underbara dynamiska process som är Moder Jord. Den kan omvandla även det som varit destruktivt och förödande till något nytt, näringsrikt och uppbyggande.

Sett i ett kosmiskt perspektiv ingår jorden i ännu större kretslopp där galaxer, solar och planeter föds, lever, dör och omvandlas till byggstenar för nya galaxer, solar och planeter och alla planeters alla invånare. Vi är av stjärnstoft. Vi är stjärnfolk som kommer ur väldiga kosmiska explosioner och virveldanser mellan materia och anti-materia, mellan ljus och mörk energi, för att använda lite modernt fysikerspråk. Kanske skulle man kunna kalla de svarta hålen för universums underbara kompostanläggningar. Allt rör sig från formlöshet via form tillbaka till formlöshet och så vidare. Det är möjligt att allt någon gång avstannar i en ”evig” formlöshet – det vet vi ingenting om och kan vi antagligen aldrig veta något om.

Det var den materiella ”sidan” av önd, men den andliga aspekten då, vad händer med den? De flesta shamanska kulturer som jag har stött på tror inte på reinkarnation, men det finns olika åsikter om vad som händer själen när man dör. En variant är att den beger sig till ett dödsrike (Valhall, Folkvang, de sälla jaktmarkerna etc) där tillvaron kan vara mer eller mindre lik den jordiska – fast för det mesta bättre. Men det finns också föreställningar om dödsriken där det är rätt så oangenämt att hamna (Hel t ex). Ibland var det kvaliteten på handlingarna under jordelivet som avgjorde var man hamnade. Min uppfattning är att dessa föreställningar inte primärt hör samman med shamanism utan med de allmänna föreställningar som fanns i den kultur där shamanen är verksam.

Som jag ser det har shamaner i allmänhet en mer avancerad syn på vad som händer efter döden. En metod som shamaner i den nordiska (och även den samiska) traditionen länge använt sig av för att få kraft och kunskap har varit att söka kontakt med avlidna shamaner, t ex på gravplatser eller i heliga berg dit deras själar antas ha begett sig. Men det handlar inte om någon primitiv syn på att de döda finns kvar där man begravt dem. Snarare är det så att man på dessa platser söker den åtråvärda kunskapen genom de spår som finns i Drömtiden efter de döda. Drömtiden är en dimension av den här världen (som är den enda världen) och allt vi gör lämnar spår efter sig som man kan komma in i och få del av genom att gå in i Drömtiden. De platser där shamaner sökt kunskap av avlidna var/är platser som kan fungera som portar in i Drömtiden. Man kan säga att det är öndens spår som shamanen söker, däremot inte den enskilda personens önd, för öndens individuella uttryck finns inte kvar. På samma sätt som Moder Jord komposterar och transformerar våra materiella byggstenar transformerar hon också vår individuella önd, som ju ”bara” är ett individuellt uttryck för den stora önden, den heliga vinden. När vi dör lämnar önden oss och återgår till den stora önden och i den processen försvinner alla individuella särdrag. Det finns alltså inga själar med individuella särdrag eller ”minnen” kvar som svävar omkring i kosmos. Den önd som uppehållit mitt liv kommer inte att minnas att den varit i och gett liv åt min kropp efter denna transformation. Inte heller här ser jag någon skillnad på vad som händer med önden hos den som gjort ont och den som gjort gott. Önden i sig är vare sig ond eller god, den bara är. Våra kroppar är bara förgängliga skal som den ”eviga” önden hållit vid liv ett kort ögonblick. Också våra föreställningar om våra jag, att vi skulle vara något från allt annat avgränsat och individuellt, är ett ”skal” eller snarare en illusion som önden ger liv en kort stund.

Vi, som individer, kommer ur formlöshet och går via form tillbaka till formlöshet. Det är en hisnande insikt som kan skrämma de flesta människor från vettet och få dem att söka tröst i olika trosföreställningar om ett himmelrike för de goda eller utvalda eller i droger eller i konsumism eller i andra beteenden vars huvudsakliga syfte är att undvika insikten i existensens obeständighet. Dit skulle jag också vilja hänföra uppfattningen att tillvaron (eller kosmos) har en övergripande mening eller ett mål. Min shamanska kunskapsväg har lett mig fram till samma hållning som Carlos Castanedas mentor don Juan Matus gav uttryck för, nämligen att det inte finns någon mening i tillvaron men att den andlige krigaren skapar sin egen mening och att den enda mening som är värdig en andlig krigare är sökandet efter kunskap.

Frågan om etik och moral och om vi vill bidra till att göra gott eller ont i den här världen har alltså ingen bäring på vad som händer efter döden. Däremot har den en väldigt stor betydelse för hur livet på jorden gestaltar sig, inte bara för oss utan också för efterkommande generationer och för alla andra varelser och för Moder Jord själv. Valet är för mig helt enkelt och självklart; jag vill bidra till harmoni och balans, inte till kaos och förödelse. Jag vill hjälpa till att minska lidandet inte till att öka lidandet. Det är det enda värdiga sättet att leva. Och det oavsett om önd, den heliga vinden (eller oändlighetens aktiva sida, för att använda Castanedas uttryck) har ett medvetande och en vilja, för det kan vi aldrig nå full kunskap om.

 

Varför kallar du dig shaman?

Jag hade en liten diskussion med en väninna, om ”plastic medicinemen”, oseriösa shamaner mm. Nu skriver du i din blogg att du är ”shaman”.  Då undrar jag, vad menar du med det?

 

Svar

Mitt svar är kort: jag är traditionsbärare inom den nordiska shamanismen och runmagin. Efter att ha passerat 60 år (och hållit på med shamanism i 30) betraktar jag mig som en Elder och därmed också som shaman inom min egen tradition.

Internetsajten New Age Frauds and Plastic Shamans listar människor som utger sig för att vara sådant de inte är, t ex folk som Harley Swiftdeer Reagan som falskeligen utger sig för att arbeta inom indianska traditioner. Deras svarta lista har kommit till som ett sätt att skydda traditionell andlighet. För min del är det just traditionell nordisk andlighet som jag utövar.

 

Reaktion

Tack så mycket för ditt svar! Det var så som jag redan trodde och jag försvarade dig på ungefär samma vis mot min väninna. Vi är helt överens (igen). Internetsajten kände jag inte till, tack för det. På 1980-talet jobbade jag med ursprungsfolk i Kanada och USA och jag var bekant med Circle of Elders. Många ursprungsamerikaner jag pratade med hade svåra problem med så kallade ”wannabees” och personer som sade sig vara ”indianer” och även ”medicinmän”. Så jag är lite känslig för personer som utger sig för att vara medicinmän osv. Jag tycker man måste hitta ”det” i sin egen kultur(till exempel så som du gör). Jag tycker det är jätteviktigt.

 

Var vargen mitt kraftdjur?

En stilla fråga. Jag har varit med om en del som inte riktigt går att förklara, du pratar om Drömtiden....men om man upplever något i "vaket" tillstånd? Jag hade för inte så länge sedan en upplevelse som jag aldrig tidigare upplevt. En tidig morgon skulle jag hämta min väninna, vi skulle ut och springa. Det var en vintermorgon vid 05.30 och hon bor intill en kyrkogård. Jag väntar på att min väninna ska komma ut och ser plötsligt en varg gå över kyrkogården. Den gör lite konstiga hopp osv för att verkligen få mig att förstå att det inte är någon vanlig händelse. Jag tog kontakt med en vän till mig som förklarade det som så..... min vän du har sett ditt styrkedjur i form av en alfahona. Min vän som anses ha shamangåvor såg det som mitt styrkedjur. Hur ser du på detta och vad anser du? Kan jag få kontakt med den?

 

Svar

Ett stilla svar är att detta låter som en typisk kontakt med ett kraftdjur, som så att säga har klivit över gränsen från Drömtiden, den icke-ordinära verkligheten, in i den ordinära verkligheten. Man kan också beskriva det som att du har vidgat ditt medvetande och då blivit medveten om energier som du vanligtvis inte ser eller hör eller har kontakt med. I grunden handlar det om energier, som vårt medvetande tolkar i bilder, t ex i form av en varg. Det var urtidig morgon och en gravplats - alltså två faktorer som medverkar till att vidga vad shamaner brukar kalla sprickan mellan världarna. Nästa stilla fråga är: vad ville vargen dig? Det finns nämligen ett budskap i allt, bara man kan avkoda det.

En vanlig shamansk metod att avkoda budskap från Drömtiden (och naturen) är att göra en själsresa, ofta med hjälp av trumma eller skallra. Jag vet inte om du har prövat denna metod överhuvud taget. Om du är bekant med metoden är det bara att göra en resa och söka upp vargen i den icke-ordinära verkligheten och där föra ett samtal med den. Om du inte är hemtam med denna metod finns varianter. En sådan är att du djupt kontemplerar det inträffade. Det kan du göra genom att lägga dig på en säng och medvetet gå in i ett djupt avslappnat tillstånd (genom att andas lugnt och djupt, slappna av kroppsdel för kroppsdel, och hitta en gemensam andning med Moder Jord) och där återskapa situationen med vargen för ditt inre. Föreställ dig att du är där vid kyrkogården igen och att vargen kommer. Ett lämpligt tillfälle är ju när man ska somna - att helt enkelt visualisera vargen och "samtala" med den. Du ställer helt enkelt frågan till vargen om betydelsen av detta. Vad vill den dig? Kanske får du ett hörbart eller ett intuitivt svar, men det kan också handla om en känsla som du sedan får tolka och bearbeta i ett mer ordinärt medvetandetillstånd. Det kan ju också vara så att vargen inte har något direkt budskap till dig, utan att hela händelsens budskap är att vargen helt enkelt har visat sin samhörighet med dig. Du har fått vargkraft och det gäller för dig att acceptera detta och så att säga införliva denna aspekt i din organism. Tacka och ta emot. Med denna "extra" energi kanske du får nya förmågor i livet, ny kraft, ny kunskap och kanske rentav en ny inriktning. Det är bara du själv som kan utröna detta genom att införliva och leva med denna energi.

 

En värld eller tre världar?

På en kurs i Näsåker talade du om det är bara finns "en värld" och inte tre världar -undervärlden, mellanvärlden och övervärlden – som ju är en vanlig syn inom shamanismen. Jag tycker det låter jätteintressant, "bara en värld och inte tre världar". Kan du berätta mer om det?

 

Svar

I många shamanska traditioner talar man om tre eller sju eller nio eller ännu flera världar. Många antropologer och även shamanstudenter har tolkat detta som att shamaner traditionellt verkligen har ansett att dessa olika världar existerar. Michael Harner t ex bygger ju hela sin shamanska massutbildning på en tredelning av världen där man med olika trumrytm och med olika mentala bilder gör en själsresa antingen till över- eller undervärlden (och ibland även i mellanvärlden). Jag har tidigare sett Harners metoder som ett hjälpmedel för att kunna träda in i ett förändrat medvetandetillstånd (”det icke-ordinära medvetandetillståndet” eller trancen som det också har kallats). Det handlar alltså om en sorts trick för att styra det vidgade medvetandet (som åstadkommits av trumning) i en bestämd riktning och inte låta det virra omkring planlöst. Harner gör också en stor sak av att över- och undervärldar är olika och innehåller olika kvaliteter, medhjälpare m m för shamanen. Som framgår av det appendix jag har skrivit i Sejd 3.0 där jag analyserar ett stort antal trumresor som jag själv har gjort är det inte så stora skillnader mellan över- och undervärld. Och hur vet man att man verkligen är i övervärlden och inte i undervärlden? Dessutom upptäckte jag att man från den djupaste av världar (Nifelheim, köldjättarnas hemvist) lätt kom över i den översta av världar (Muspellheim, eldjättarnas hemvist). Världarna verkar alltså inte ligga längs en vertikal linje, som i ett världsträd, utan snarare i en sorts cirkel eller ännu hellre som ett antal sfärer som griper in i och går över i varandra i en väldig kosmisk dans.

Min praktiska erfarenhet visade alltså att alla världar hänger samman och egentligen är en och samma. Jag har också mer och mer kommit att förstå att en verklig grundbult i en shamansk filosofi är att ”allt är ett och hänger samman”. Det finns bara en värld och när shamaner har talat om flera världar eller skikt så har de helt enkelt menat olika aspekter, olika dimensioner och egenskaper hos denna enda värld. Talet om olika världar har varit en metafor och antropologer har tydligen inte trott att så kallade primitiva människor kan tänka i metaforer och symboler.

Världen är alltså ett organiskt helt där vi genom att förändra vårt medvetande (=göra oss tillgängliga för andra dimensioner) kan se, höra och på många olika sätt uppleva aspekter av och egenskaper hos verkligheten som vi med vårt normala medvetande inte uppfattar. Terminologin omkring detta kan dock bli lite knepig. Jag anser att talet om över- och undervärldar för tankarna fel. Castaneda valde att tala om den ordinära och den icke-ordinära verkligheten och det är termer som kommer närmare vad det egentligen handlar om. Fast också dessa begrepp är problematiska: det är nämligen så att den icke-ordinära verkligheten är en del av den ordinära verkligheten, en annan aspekt av den. Det framgår tydligt att Castaneda också delar den uppfattningen. Mängder av övningar som han får göra under ledning av don Juan utgår från helt vardagliga situationer, som t ex torget i Oaxaca. Genom att förändra medvetandetillstånd upplever Castaneda dessa vardagliga miljöer som helt annorlunda och främmande, men de är ändå delar av samma helhet.

Den gamla nordiska definitionen av visdom är att det är ”insikt i det fördolda”. Begreppet ”det fördolda” kommer betydligt närmare vad det handlar om. Det fördolda är alltså helt enkelt andra aspekter av tillvaron som vismännen och viskvinnorna kan få tillgång till. Det är det som navajoer t ex kallar för inre form. Heliga platser och berg har en inre form, de har fördolda egenskaper och krafter som man kan ta del av genom att förändra sitt medvetande, t ex genom en ceremoni, en utesittning, en magisk sång eller andra magiska ljud med hjälp av trumma eller brummare. Bland samer och många ”arktiska” och ”subarktiska” folk talar man om ”det osynliga”. Och det är precis vad det handlar om. När en shaman förändrar sitt medvetande med hjälp av en ceremoni så träder han/hon in i detta fördolda, i den osynliga dimensionen av världen, som ju finns här och nu och inte i någon över- eller undervärld. Det är i detta tillstånd som shamanen ser, hör, känner etc närvaron av olika andliga väsen som kraftdjur, rådare, skyddsandar, förfädersandar, vittra och allt vad man nu vill kalla dem.

Jag väljer detta sätt att betrakta världen eftersom det visar att shamanen är närvarande i världen, att han/hon är en kreativ medaktör i världen och inte primärt är verksam i ”andra” världar. Det är i den här världen, som är den enda världen, som shamanen hittar sin kraft och kunskap, det är i den här världen som shamanen har sina olika andliga medhjälpare och det är i den här världen som han/hon också har sina uppgifter.

 

Vad kan man göra mot asksjukan?

I år härjar asksjukan som tydligen hotar att ta kål på större delen av Sveriges askbestånd. Jag undrar vad du har för tankar om det som pågår, och om du tror det finns något man kan göra för att stoppa angreppet på åtminstone enstaka träd. Själv gjorde jag igår en ceremoni för den stora asken på mitt torp. Den har i år bara har ca 25-30% av den normala bladmängden och det tycks som övriga askar i omgivningen är angripna av svampen.

 

Svar
Jag har faktiskt inte har någon riktigt klar bild av orsakerna, ja förutom att det rör sig om ett svampangrepp. Det bottnar säkert i någon obalans skapad av människor. I mina trakter av Norduppland härjar sjukan inte ännu. Jag kan gott tänka mig ceremonier av det slag du nämnde. Jag tror att det grundläggande är att man först stämmer sig i harmoni och balans med landskapet. Därefter kan man själv eller tillsammans med andra ceremoniera för att askskottsjukan ska bli så mild som möjligt, t ex genom att försöka sätta den i berg eller is. Man kan självfallet också ceremoniera för och försöka stärka enskilda askar, i synnerhet sådana som man har en mer personlig relation till och umgås med regelbundet. För att ge enstaka träd eller bestånd kraft kan man rista runor som bjarka, algiz och gifu. Och för att binda sjukan kan man försöka med pertra (binda den i berg) eller iss (att binda den i is och därvidlag också söka hjälp av rimtursarna).

 

Kompletterande information från frågeställaren

Jag är bekant med runorna men har inte integrerat dem. Ceremonins syfte var dels att stoppa angreppet och dels tillföra livgivande kraft. Då nornorna öser vatten och slam på Yggdrasils bark hade vi förberett med två hinkar blandad jord och vatten samt ett ägg i vardera. Ceremonin genomfördes dagtid i solljus: rening, inkallan, sammanvigning, sånger, Krafterna ombads hjälpa till/sköta uppgiften. Därefter la jag mig på marken och var ömsom vaken resp sov, fick bilder av krig. Sen hällde vi hinkarnas innehåll på stammens nedersta del, ca en meter. Slutligen genomförde vi en sångdans jag fick vid asken för ett par år sen.

 

Reaktion

Din ceremoni imponerar i sin kreativitet och dynamiska anpassning av en myt från Drömtiden till dagens situation. Måtte den få avsedd effekt!

 

Vem har en gryende shaman inom sig?

Jeg er norsk - så jeg skriver på norsk bokmål og håper det er ok. Har hatt positiv opplevelse av trumming. Var en gang på en "mini" alternativ messe - og uheldigvis fikk jeg et migrene-anfall - og dette syntes jeg var noe "skit" siden jeg hadde gledet meg til å overvære denna trumming. Jeg holdt meg litt i bakgrunnen, siden mitt hode var ved å "sprekke" av smerter. Og tenk mens trummingen hadde begynnt og holdt på ca 10 minutters tid - så vips - så hadde migrenen forsvunnet. Jeg var lett og hadde en deilig følelse i hodet. :-)

Har også egen tromme, men bruker den ikke så ofta. Men det hender når jeg er alene hjemme at jeg tar den ned fra sin plass på veggen - og trummer så mine hund og mine katter ser på meg med forskrekkede øyne. Men denna trumming gjør jeg når jeg får denna "merkelige" følelse innom meg.

Så et spørsmål: Hvem har en gryende shaman inom seg? Må man gå kurser over flere år for å utöve shamanismen for sig selv? Er det noe specielt som kjennetegner en shaman?

Jeg har fått healing, og hver gang er det dyr som dukker opp. En gang følte jeg at jeg selv var en hvit sel, som bare nøt varmen på et berg. Andre gangen var det isbjørner som dukket opp.

 

Svar

Trumman kan, precis som du skriver, ha en starkt helande effekt. Din mottaglighet för trumman tycks ju också vara stor. Med det menar jag att trumman tycks passa dig och alldeles uppenbart gör dig mottaglig för helande kraft, som alltid kommer från Moder Jord. Annars menar jag att trumman ofta får en alldeles för markerad roll i nyshamanismen. Där förekommer en hel del hype kring trumman och dess potential. Jag betonar att trumman bara är ett av många hjälpmedel som shamanen använder för att stämma sig i harmoni och balans med Moder Jord. De viktigaste shamanska hjälpmedlen är för mig utesittningen, landskapsgången och ceremonin. Visst kan man använda trumma för att framkalla ett förändrat medvetandetillstånd men det kan ofta göras minst lika bra med hjälp av skallra, brummare, runor eller bara genom att vistas på en helig plats, en kraftplats. Själv använder jag stavgång på liknande sätt som man brukar använda trumma.

Att använda trumman shamanskt innebär ju inte heller bara att man trummar på, lite hipp som happ. En shamansk trumning är systematisk och styrd. Man använder trumman som ett hjälpmedel för att styra sitt medvetande in i ett förändrat tillstånd, en sorts trance där man kan göra en själsresa in i den icke-ordinära verkligheten. Eller som ett hjälpmedel i en dans för att överskrida sitt jags gränser. Dessa metoder kräver övning och en viljemässig kontroll, som ligger ganska långt bort från ett spontant trummande när andan faller på.

Det här är metoder som vem som helst kan använda om man gör det på ett ödmjukt sätt. Alla har en gryende shaman inom sig. Det här handlar om kunskaper från paleolitisk tid då människor i allmänhet hade tillgång till det vi kallar shamanska medvetandetillstånd. För att hålla på med shamanska metoder för egen del behöver man inte gå årslånga kurser – det kan räcka med att man får lite vägledning av någon kunnig person för att sedan kunna hitta fram till en egen väg och ett eget förhållningssätt. All kunskap och kraft kommer från Moder Jord och det är bara Moder Jord som kan certifiera shamaner. Sedan kan man ju ha olika fallenhet för dessa saker. En del människor har lättare än andra att gå in i ett förändrat medvetandetillstånd och se och höra det som vanligtvis är fördolt, men jag är övertygad om att alla människor har sådana förmågor i någon grad. Att du i samband med healing och meditationer får bilder av djur och av dig själv som djur tyder ju på att du har lätt att komma in i dessa tillstånd. Om man däremot ska utöva shamanism för andra, t ex i form av sjukdomsbot, då gäller helt andra ”regler”. Då måste man uppleva en sorts kallelse och dessutom vara beredd att ta det stora ansvar som är förenat med rollen som healer.

 

Vad upplevde jag på trumresan?

Behöver få lite svar angående en trumresa jag gjorde för rätt många år sedan men som fortfarande har satt sina spår. CR hade trumresor som en kompis drog med mig på. Eftersom jag är vansinnigt intresserad av detta i alla dess former så följde jag med. 

Vi la oss i en ring och CR berättade att vi skulle hitta en spricka vid en favoritplats, sjö eller liknande, väl där skulle vi ta oss in i sprickan och ned till underjorden. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte visualisera detta. Varken förr eller senare rättare sagt. När han väl började trumma hände något efter tio minuter eller så. Jag började åka en virtuell berg- och dalbana. Efter en, som jag tyckte, oändlig tid dök ett huvud upp i form av en rovfågel, örn eller hök. Den flög bredvid mig och titta på mig och den var riktigt nära. Sen blev allt svart och nästa sekvens som kom upp var en kulle med blått motljus och som i en silhuett stod en stor älg. Sekvensen efter det var riktigt märklig. Om man tänker sig att man åker bil på en skogsväg och tittar ut. Man ser bara granar som svischar förbi. Sista sekvensen blev jag praktiskt taget överkörd av en elefant. 

Jag var helt omtumlad efter upplevelserna. Människorna som medverkat berättade helt otroliga historier om att de badat med delfiner och sjungit i körer men jag kunde bara berätta om mina sekvenser. Jag fick inget bra svar från CR om vad som hänt. Det enda han sa var att jag kanske hade DET. Jag förstod inte vad han menade men nu vänder jag mig till dig, Jörgen. Vad var det jag upplevde?

 

Svar

Först vill jag säga att det sätt som du upplevde trumresan på är mycket vanligt, även för erfarna resenärer. Upplevelserna kommer gärna i sekvenser, som i och för sig inte alls behöver ha med varandra att göra. Det är som om trumslagen plötsligt öppnar upp medvetandet och släpper in uttryck som annars är oåtkomliga. Sedan gäller det att efteråt kontemplera det man upplevt och försöka förstå innebörden och eventuella sammanhang. Varje resa är individuell så man kan inte säga att en örn alltid betyder si och en älg så. De kan betyda helt olika saker för olika människor och därför kan man inte ställa samman en systematisk översikt över betydelsen hos de olika djur och växter som man kan möta på själsresor. Det här är ju Michael Harners grundmetod och varför inte följa de råd han brukar ge när folk frågar honom om vad det ena eller andra betyder. Vad betyder det att jag mötte en krokodil, frågade en person på kurs med Harner i Sverige 1983. Fråga krokodilen svarade Harner och fyrade av sitt karakteristiska gnäggande skratt. Så det är bara du själv som kan hitta svaret på vad örnen, älgen, elefanten och granskogen ville säga dig. Att de ville säga något är ställt utom allt tvivel för det finns ett budskap i allt. Det handlar ”bara” om att man ska avkoda budskapen som man får, t ex vid trumresor eller utesittningar eller landskapsvandringar.

Sen är det en annan komplikation med Harners sätt att dirigera resan neråt eller uppåt. Det handlar om teoretiska konstruktioner som ska hjälpa vardagsmedvetandet att överskrida sig själv, som en sorts mentala kryckor. Det är ju inte så att man reser ”neråt” eller ”uppåt” eller in i andra världar. Världen är ett och allt hänger samman. Vad som händer, t ex vid en trumresa, är att man öppnar sitt medvetande, man gör sig åtkomlig för energier och medvetanden som man annars inte har tillgång till. Men det är fortfarande samma värld och samma verklighet vi rör oss i, fastän Castaneda kallade den för den icke-ordinära verkligheten. Rättare vore kanske att säga den icke-ordinära dimensionen av verkligheten.

Vad CR menade med att du kanske har DET skulle kunna vara att du har lätt för att komma in i den icke-ordinära verkligheten. I så fall gäller det för dig att fundera på vad du ska använda den förmågan till. Vilken är din kreativa uppgift i Urds väv?

 

Vad var det som hände vid skogstjärnen?

För några år sedan var jag och min sambo en sommar boendes på min lilla gård i Dalsland. Den ligger lantligt till i gammalt kulturlandskap. En dag gick vi en lite längre skogspromenad och kom efter några timmar fram till en liten tjärn som vi inte tidigare varit vid.

En lodrät klippväg stod längs ena sidan av tjärnen, därifrån kom vi, och klättrade ner till vattnet. På den smala sluttande gräs- och buskbeväxta "stranden" såg vi ett stort spindelbo med hundratals små spindelbebisar som satt tätt sammankrupna till en liten svart boll i mitten. Plötsligt prasslar det till i gräset bredvid och jag skymtar en gigantisk spindel som kilar iväg och försvinner i buskaget. Lite påverkade av spindelns storlek och fart tar vi oss med visst besvär vidare genom buskaget mellan klippväggen och vattnet. Bara någon meter senare ser vi en orm som slinker ner i något hål, nu minns jag inte om det var en snok eller huggorm.

Ytterligare någon meter senare breddas avståndet mellan vattnet och klippan till ett par meter. Där blir vi en stund och till slut "drar" det iskalla vattnet för mycket så vi "måste" ta ett dopp. Ljuvligt och iskallt. Efter simturen soltorkar vi och till slut breder vi ut våra kläder på den sluttande och steniga strandremsan och famnar varandra.

Under famntaget flyger någon sorts and fram och tillbaka över sjön och oss och skriker vilket vi uppfattade som väldigt komiskt vill jag minnas. Efteråt känns det litet som ett "uppvaknande", jag vet inte hur jag annorlunda ska beskriva känslan. Litet som att vakna ur en dröm där saker sker och man är både aktör och betraktare.

Just den känslan i kombination med hela skeendet är för mig lite förbryllande då ingen av oss är alltför förtjust i vare sig spindlar (allrahelst inte i den storleken) eller ormar. Platsen var både stenig och halvbrant sluttande ner i sjön och så smal att jag nätt och jämt höll mig torr om fötterna där vi låg. Utöver det ska tilläggas att min sambo och jag inte på något vis är dragna av eller har för vana att famna varandra på mycket mer spännande platser eller tillfällen än i hemmets avskildhet. Med allt detta sammantaget har det alltsedan denna stund förbryllat oss något att vi sökte varandras närhet där och då. Både doppet i sig men i än större utsträckning famntaget känns så här i efterhand som om det fanns fler viljor som var med och bestämde/önskade att så skulle ske.

Jag vet inte, men för mig var det en dag som satte spår. Kanske var det bara en stor naturupplevelse, men jag kan inte riktigt förlika mig med det då jag har många och storslagna naturupplevelser i bagaget att jämföra med. Att det skulle kunnat vara någon mer "vilja" än vår med den dagen är det enda jag kommit fram till.

 

Svar

Om jag lägger en shamansk karta över er upplevelse kan en tolkning låta som följer. Allt är levande och har en själ och ett medvetande, så även en skogstjärn i Dalsland. Ni kände inte till denna tjärn sedan tidigare men drogs ändå dit och väl framme blev längtan så stark att ni helt enkelt måste bada och därefter älska på den steniga stranden. Tjärnen tycks alltså ha haft en vilja som påverkade er vilja. Ni vandrade helt enkelt in i ett förändrat medvetandetillstånd som verkar framlockat av tjärnens väsen eller rådare (”näcken”).

Mötet med spindlarna och ormen skakade om ert medvetande ytterligare. Det är en känd metod i många shamanska traditioner att utsätta sig för rädsla för att nå ett förändrat medvetandetillstånd. Var det en tillfällighet att spindlarna och ormen dök upp? Eller var de budbärare åt tjärnen/”näcken”, som uppenbarligen visste eller i alla fall kände att ni var lite skraja för just dessa varelser.

Genom badet i tjärnen, direktkontakten med dess kalla vatten och väsen fördjupades er upplevelse av den icke-ordinära verkligheten. Eller kanske ska man säga att ert medvetande vidgades ytterligare. Nu samspelade ni aktivt med tjärnen i dess dynamiska livsprocess och genom att ni sedan älskade på stranden så deltog tjärnen och dess rådare i er dynamiska livsprocess. Ni fick del av tjärnens visdom och kraft och tjärnens väsen/rådare fick del i ert famntag som ljudligt bevittnades av anden – ytterligare en budbärare eller känselspröt åt ”näcken”.

Jag tycker att du beskriver upplevelsen bra i den korta sammanfattningen ”Litet som att vakna ur en dröm där saker sker och man är både aktör och betraktare”. I boken Bergets visdom skildrar jag en upplevelse av liknande slag vid en utesittning där jag upplevde oerhört starkt att tiden stoppades: ”Vinden har upphört att rassla i asplöven. Alla andra ljud har också upphört… Det råder en mycket kompakt tystnad. Påtaglig så att man kan känna den rent fysiskt. Allt har frusit i ett stillastående utdraget ögonblick… Det märkliga är att samtidigt som jag är djupt inne i denna säregna upplevelse så kan jag analysera den någorlunda klart ’utifrån’… Jag lever som i en mångdimensionell värld – på flera plan samtidigt.”

All kraft och kunskap finns i naturen och det finns ett budskap i allt. Shamanen använder landskapet och naturen som sin främsta läromästare och det sker genom att man öppnar, vidgar sitt medvetande och gör sig tillgänglig för kunskap och kraft. När det sker deltar man i naturens process, man blir en del av dess skeende, man äger rum i och med naturen. Man är inte längre en betraktare som studerar objektet naturen utan man är en del av naturens dynamiska process. Och visst kan man uppleva detta som att det finns en annan vilja med i spelet – och det gör det ju också…

Till sist: jag kallar tjärnens väsen för ”näcken” och näcken hade ju i gammal nordisk tradition en klar sexuell laddning, vilket ju passar väl in i din upplevelse.

 

Varför är det kristet slut på de flesta boteformler?

Jag har tidigare skrivit att jag som vuxen fått reda på att jag kommer från en släkt med kloka gummor och gubbar - vilket, när jag fick höra detta förklarade en del märkliga händelser. XX i Medelpad, tycks ha haft sin beskärda del av dessa så kallade kloka människor. Min gudfar, till exempel var en av dem.

Jag bor på en gård som fått namn efter den kloka gumma som var första hustru i huset. Därför har detta ämne intresserat mig ofantligt. Det finns en skrift utgiven för länge sedan från XX med några av de verser man läste över olika saker. Jag antar att många av de så kallade "kloka" skulle vända sig i sina gravar om de visste att man givit ut en sådan skrift, eftersom denna information vad jag förstår var avsedd att passera ned genom generationer och inte spridas vind för våg. Nu till saken. Efter att flera gånger ha läst denna skrift (och även lyckosamt använt speciellt en vers - mot getingbon), och att efter ha läst flera av dina böcker bland annat Svartkonstboken är det en sak som slår mig. Varför slutar de flesta läsningar med att man nämner ”I Jesu, Maria, den Helige andes namn...”? Det tycks mig underligt av följande orsaker: Många verser härstammar från tiden innan kristnandet. Det ansågs inte alltid vara förenligt med kristen tro att hålla på med dylika aktiviteter.

Personligen har jag problem med det eftersom jag ej anser mig religiös inom någon riktning. Jag har min egen tro som jag kan bedriva var jag vill (jag behöver inte infinna mig i en viss lokal, vid en viss dag och ett visst klockslag) och dessutom kostnadsfritt. Är det fel av mig att använda dessa verser om jag ej bekänner mig till den kristna - eller någon annan tro? Kan jag byta ut slutet mot något annat, det känns ohederligt att läsa verser i namn som jag inte är säker att jag tror på? Den gud (eller gudar) som jag tror på är god, ej hämndlysten och förlåtande. Han/hon låter mig känna förundran och tacksamhet över saker i skogen, på hästryggen, i trädgården, när jag skådar in i min vackra sons underbara ögon lika mycket eller mer som kl. 11.00 i någon kyrka.

Detta kanske låter löjligt, men är något jag grunnat på länge. Vore oändligt tacksam om du ville delge mig dina synpunkter på detta?!

 

Svar

Botarna som varit verksamma under de senaste århundradena har nog i allmänhet betraktat sig som goda kristna, även om de i sitt vardagsliv haft många "hedniska" element kvar. Karakteristiskt för boteformler är att de avslutas med en mäktig treenighet som ska befästa och verkställa magin. I de allra äldsta formler som har bevarats nämns Oden, Tor och Frej. Med en kristen ideologisk överbyggnad blev det Gud Fader, Sonen och Den Helige Ande. Fast ibland la man in jungfru Maria.

Vad jag rekommenderar?

Att man i första hand använder formeln som man fått tag på den. Då kan man tänka sig att Gud Fader = Det Stora Mysteriet, Den Store Anden, Det Stora Kretsloppet el dyl, att Sonen ersätts med  jungfru Maria som = Pacha Mama, dvs Moder Jord, och att Den Helige Ande är önden, andan, energin som genomsyrar allt, Urds väv eller liknande.

I andra hand rekommenderar jag att man bygger om formeln och slutar med en treenighet som man själv väljer, t ex Oden, Tor och Freja, eller Oden, Freja och Frigg (=moder Jord), eller Urd, Verdandi, Skuld (faktiskt bättre!). Eller ett fyrtal med balans mellan manligt och kvinnligt som Oden, Frigg, Tor och Freja. Eller om man vill rikta in sig på tre eller fyra aspekter hos Freja där man kanske plockar fram Eir som läkekraftens speciella ”gudinna".

Själv brukar jag avrunda med runor, allra helst alla 24. Pröva och gör det som känns bäst!

 

Varför är vissa platser mer heliga än andra?

Håller just som bäst på att läsa en av dina böcker och jag gillar den verkligen. Det är dock en sak som förbryllar mig i ditt sätt att diskutera och du kanske skulle vilja förtydliga vad du menar för mig.

Du skriver ofta om ”heliga platser” och visst kan även jag känna att när man befinner sig på vissa platser så kommer man mycket lätt i kontakt med urkrafterna. Orörd natur ger mycket mera av de känslorna än vad man kan uppbringa på t ex Sergels torg.

Däremot kan jag inte inse varför vissa platser skulle vara heligare än andra. Menar du att så är fallet eller har jag missförstått dig?

 

Svar

Jag skriver om detta i fler av mina böcker. I min lilla skrift Att bita av ödets trådar skriver jag så här: "Världen är i grunden god och helig. Alla platser är heliga men vissa platser är mer heliga än andra. Att en plats är helig innebär att den besitter en kvalitet som har sitt ursprung i begynnelsen, själva skapelsen, att den har en funktion och betydelse för helhetens existens och att den har en andlig essens."

Det kan tyckas lite paradoxalt att säga att alla platser är heliga men vissa mer heliga än andra. Det är likadant med tiden. All tid är helig men vissa tider är heligare än andra, t ex sommar- och vintersolstånden.

För såväl heliga platser som heliga tider gäller att de fungerar som en spricka till de andra världarna, dvs att på de platserna och vid de tidpunkterna är det lättare att komma i kontakt med de andra dimensionerna i tillvaron, den icke-ordinära verkligheten, förfädersandar, rådare etc. Ett sådant påstående bygger på mångtusenåriga erfarenheter.

Varför är då vissa platser heligare än andra? De kan vara det helt enkelt genom det sätt de uppstått på, dvs den extra kvaliteten har funnits på platsen sedan Drömtiden, skapelsen. Här talar t ex navajo om den inre formen hos en plats, dvs vilka heliga varelser som en gång tagit sin boning där.

Platserna kan vara heliga också genom att människor har omskapat platserna, t ex genom att bygga en stencirkel, en stendös, skeppssättning, hällristning eller dylikt. På så sätt har de förstärkt kraften och platsens heliga kvalitet har höjts.

Hur hittar man heliga platser? Genom att som du skriver känna efter om man på en viss plats lättare kommer i kontakt med urkrafterna. Andra skulle uttrycka det som att de kommer i kontakt med förfädersandarna eller platsens rådare. När man gör sig öppen och mottaglig kan man känna detta påtagligt.

Man kan också söka upp platser som har namn om sig att vara något speciellt eller där det finns speciella fornlämningar och känna efter. För det mesta stämmer det.

Men platser kan också gå i dvala. Heligheten förutsätter att levande varelser, bland dem människor, använder och vördar platserna. Om så inte sker kan de krafter som finns där gå in i en sorts viloläge och kan behöva väckas. Det finns speciella ceremonier för detta. Dessa platser vill samspela med andra varelser, bland dem människor.

 

Hur väcker man en plats?

Tycker det känns lite märkligt att något ställe skulle vara heligare än något annat, möjligen funktionen kan göra det heligare, tycker jag. Jag bor på en gård utanför XX i Värmland. Det är en mycket gammal boplats, vi har spårat den tillbaka till 1500-talet och den är förmodligen äldre än så. Det finns inga direkta landmärken kvar utom att man känner hur det sjunger i jorden ibland. Räven visar också tydligt att han känner det hela, för varje vinter lämnar han (och hon) spår som visar var gamla slaskhögar och hus legat. Min fråga är nu hur man väcker en plats. Hur utförs ceremonin? Jag har hitintills tyckt att jag skulle lämna platsen ifred då det har känts lite sorgset där, eller rentav lite irriterat, men när du skriver som du gör undrar jag om inte platsen väntar på att få komma till liv igen. Vad tror du?

 

Svar

Visst kan det vara så att platsen vill komma till liv igen och delta i ett ömsesidigt energiutbyte med andra varelser. Det verkar som om rävarna redan gör en del där... Inom parentes kan jag ju nämna att det finns samer som anser att deras heliga platser framför allt är knutna till renen och renens uppträdande.

I Atrid Grimssons Svartkonstbok - Om shamanism, folklig läkekonst och magi skildrar jag i ett kapitel mer i detalj hur en så kallad förfädersceremoni kan gå till. I ett annat kapitel utvecklar jag resonemangen om heliga platser och hur människor kan medverka till att de fortsätter att vara heliga. Men jag vill poängtera att båda dessa beskrivningar i boken ingår i ett större teoretiskt/andligt sammanhang/resonemang och bör läsas i sin helhet. Att ge en starkt förkortad version i ett mejl kan bli för grovhugget. Så vill du verkligen gå på djupet hänvisar till boken.

Men jag kan ge några allmänna råd. Det handlar om att uppehålla sig med öppna sinnen på en helig plats, framför allt om man vill ta emot någon sorts budskap från den. En meditativ och tålmodig närvaro där man låter platsen komma till sig. Ödmjukhet är en annan viktig aspekt. För att få något bör man ge något - en sång, en gåva av något slag. Du kan säkert hitta din egen metod.


Följdfråga

Jag har nu, under en ganska lång tid faktiskt, haft platsen i mina tankar. Även när jag inte är på ort och ställe. Det har utkristalliserat sig bilder om hur jag ska gå till väga och vad platsen vill ha som gåva. Eller möjligen vad platsens innevånare vill ha som gåva. Jag är själv lite överraskad och vill därför rådfråga dig vad du tror. Platsen vill ha fröer av vildblommor, cikoria och slåttergubbe har framträtt tydligt för mig. Vidare ska jag ge en brödkaka (jag bakar själv) och brännvin. Just brännvinet funderar jag över, två snapsar, har jag förstått - men fråga mig inte hur. Detta tänkte jag servera vid midsommar och funderar nu bara – så jag inte gör något oartigt- mot dem som förmodligen bor på platsen. Vad tror du är riktigt att göra?

 

Följdsvar

Midsommarafton låter utmärkt! Gärna just vid sommarsolståndet som inträffar runt 13-tiden. Eller i skymningen om du inte vill bli så tydligt sedd. Gåvan låter helt OK för mig. Det är bara att följa instruktionerna. Frön och bröd är klassiska "offergåvor". Och det är faktiskt alkohol med. Du kan göra på lite olika sätt: antingen bara pytsa ut småskvättar i de sex riktningarna (öst, syd, väst, norr, upp, ner) eller också först ta alkoholen i munnen och sedan spruta/spotta ut den i de olika riktningarna (förekommer i Sibirien bland annat). Då ger man både alkoholen och sin egen saliv och anda.

 

Följdfråga 2

Kan man på liknande sätt väcka liv i ting? Det har – faktiskt – kommit till mig saker som jag fått och som jag burit med mig en lång tid i livet nu utan att veta vad jag ska ha dem till eller göra med dem. Det ena är ett ben från en björn och det andra är ett renhorn. Jag har dem liggande i min nattygsbordslåda och det känns som om de ligger och ropar på mig. Björnbenet har suttit i framramen och är gulnat så jag behöver göra en ordentlig rengöring av det. Renhornet har ett ansikte utskuret så det hela ser ut som en liten (något argsint) gubbe med hårknut. Jag har fått bägge sakerna genom arv från människor i min familj. Jag tror däremot inte att de riktigt visste vad de hade utan mera tyckte att det var ”kul grejor”. Kanske är jag på väg att få ett medicinknyte, vad tror du?

 

Följdsvar 2

Javisst kan det vara så att du håller på att "dra till dig" ett medicinknyte. De föremål du skriver om känns onekligen spännande. Kan det vara en noaidi på renhornet månne? Vad man kan göra innan man drömmer in föremål i sin egen cirkel är att rena dem och försöka utröna deras bakgrund, kraft och eventuella budskap. Det kan ske genom att man mediterar över föremålen samtidigt som man håller dem i handen. Man "andas in" föremålen i sitt medvetande och ger akt på de signaler man får. Detta sätt att kontemplera föremål är ett sätt att lära känna föremålets essens.

 

Hur såg nordisk tradition på framtiden?

Jag har haft min "andliga tillväxt" inom Zen-traditionen. Via Hans Hof, som varit präst i Tornedalen, fick jag tidigt kontakt med uppgifter inom svensk shamanism. Tyvärr prioriterade jag inte tillägnandet av blodstämning när tillfälle gavs för en del år sedan. Hans Hof fokuserade sig inom sin forskning framförallt intresset kring kristna mystiker (Mäster Eckhart).

Skälet till att jag skriver till dig är att jag håller på att arbeta med en bok kring "teorier om framtiden". På sjuttiotalet skrev Johan Asplund en bok med den titeln (han var en av mina handledare under min forskningsperiod). Men i mitt fall vill jag töja gränserna och införliva äldre traditioners sätt att hantera problematiken kring frågor om framtiden. I europeisk tradition finns myterna kring Delphi i Grekland. En bärande vägg i min framställning bygger på I Ching - jag har mer än trettio års erfarenhet från Zen, tai chi, etc. Men jag känner ett behov att lyfta fram en nordisk tradition kring just denna fråga. Jag häpnar fortfarande över den historiska okunskap vi svenskar har om vår äldre historia. Däremot finns det en hel del skrivet på engelska. Undantaget är naturligtvis de böcker som du författat. Förhoppningsvis kan du ge mig ledtrådar.

 

Svar

Hur nordisk tradition sett på framtiden? Låter komplext värre. Hur stark var ödestron? Fanns överhuvud taget en ödestro? Ledtrådar kanske finns i Völuspa och en del andra äldre fragment. Asarna var ju de rådande makterna, dvs det som utgjorde universums fundament. Men inom ramarna för dessa fundament - Urds väv - fanns/finns naturligtvis utrymme för individuella handlingar.

Men hur såg man på den tiden på individualitet? Inte som vi i alla fall. Man var individ javisst, men också del av en släkt och del av en massa olika vänskapsnätverk och med relationer till landskap, förfädersandar, djur och växter.

Hur fastlagd var Urds väv? I Första kvädet om Helge Hundingsbane sägs att nornorna "Hans ödes trådar/ de tvinnade starka/ … / de gyllene länkarne/ lätt de redde/ och fäste dem mitt/ under månens sal. / I öster och väster/ de ändarne knöto/ konungens land/ i mitten låg;/ mot norden slungade/ Neres fränka/ en ände/ bjöd honom evigt hålla.”

I Völuspa: "De de lagar stifta, / de liv kora,/ de tälja ödena / för åldrarnes barn ".

Groas galdrar: "… om ensam du går/ viljelös på vägar: Urdas skydd / skall dig alltid beskärma, När du på henne hör."

Det är vi som kallar detta för ödestro. Men jag tror att dåtidens människor såg det som att tillvaron bestod av en massa olika yttre faktorer som det helt enkelt gällde att förhålla sig till.

Men fanns en utvecklingstanke, alltså att tillvaron hade en riktning, att den förändrades och blev bättre eller mer avancerad, vilket ju är en förhärskande syn i vår civilisation? Hur allmänt omfattad var den syn som völvan ger uttryck för i Völuspa om världsundergången och skapandet av en ny jord? Det vet vi inte, men jag tror inte att människornas handlingar präglades av dessa myter. De betraktades nog mera som allegoriska berättelser, och vismän och viskvinnor kunde utvinna esoterisk kunskap ur dem. Men samtidigt är mytfragmenten uttryck för en mer allmän syn att världen faktiskt var dynamisk och föränderlig även om livet för den enskilda människan på det stora hela präglades av naturens och jordbrukets kretslopp, som var sig ganska lika från år till år. Nya redskap och uppfinningar, resor till främmande länder och handel med nya och spännande saker gjorde att man också kunde se en rörelse utöver årstidernas växlingar åt något håll inom ramarna för det stora kretsloppet.

 

Jag skulle vilja veta vem som är min skyddsängel/änglar?

För nio år sedan såg jag en man. Ingen levande utan en ande. Min man tror sig veta vem. Jag undrar bara vad han ville. Han kom några gånger, sista gången stod han mellan min säng och min dotters som då var några månader. Efter några månader (tror jag) kom det en äldre dam och satte sig på min sängkant. Vem var hon? Till sist undrar jag om du kan se min farmor och farfar, hur de har det och om du kan tala om för dem i så fall att jag saknar dom.

 

Svar:

Bästa sättet att ta reda på vem som är ens fylgja (skyddsande/skyddsängel) är att göra en själsresa, t ex med hjälp av trumning. Man kan också söka sina beskyddare i extatisk dans eller vid utesittning. Och för en del människor kommer de till en i drömmar eller som visioner i vakentillstånd. Vill man ha svar måste man fråga, och frågar man får man svar. Det är en enkel regel inom shamanismen. Men du kanske inte kom dig för att fråga när du såg den där manliga gestalten. Om han var/är din skyddsande borde han ha visat sig fler gånger tycker jag. Men du kan också försöka få kontakt igen för att få visshet i frågan - med någon av metoderna jag nämnde ovan.

Detsamma gäller med den äldre damen. Jag kan inte svara på vem hon var/är. Det kan bara hon själv. Och det är bara du själv som kan få svar och visshet. Man kan tänka sig att det rör sig om andeväsen som försöker få kontakt med dig och som, om de får en reaktion från dig, kanske kan förklara ett och annat. Jag uppfattar det som att det här handlar om väsen som enbart vill dig gott - det är säkert därför de intagit en så pass lågmäld profil.

Det är en grundregel inom shamanismen att om man konfronteras av ett andeväsen, så ska man helt enkelt fråga vem/vad det är och vad det vill.

Det finns i nordisk folklig tradition många olika berättelser om andeväsen man kan möta, t ex andar efter avlidna och odöpta spädbarn. Rådet är alltid att fråga vad de vill och sedan kanske också hjälpa dem med det de vill. I fallet med spädbarnen handlade det om att ge dem ett namn och så att säga ta upp dem i den samhälleliga gemenskapen.

Jag kan inte säga något specifikt om din farmor och farfar - annat än rent allmänt att om du djupt mediterar på dem, kontemplerar dem, alltså gör dig en riktigt tydlig inre bild av dem och förklarar att du älskar och saknar dem så kommer ditt budskap säkert att komma fram till den/dem som behöver det.

 

                                                                                                             Tillbaka