tankar

Blod och bot – myten som vägvisare

1993 gjordes en förteckning över kända verksamma ceremoniledare, sångare, bland navajo-indianerna i sydvästra USA. 1.029 sångare registrerades, 221 av dem var kvinnor – en överraskande hög siffra med tanke på att navajos andliga tradition huvudsakligen har beskrivits som en manlig angelägenhet av antropologer och religionsforskare. Nu har antropologen Maureen Trudelle Schwarz reparerat en del av den skadan i boken Blood and Voice – Navajo Women Ceremonial Practitioners (2003, University of Arizona Press).

Schwarz har skrivit en banbrytande bok som bygger på ingående intervjuer med 23 navajo-kvinnor verksamma som sångare. Hon har stött på ytterligare åtta kvinnliga sångare som inte ville bli intervjuade och hört talas om ytterligare 14 som hon dock inte lyckades lokalisera (navajoreservatet är stort och många bor avsides, i synnerhet äldre navajos som följer de gamla traditionerna).

I Blood and Voice gör Schwarz en kort och bra sammanfattning av navajoernas skapelsemyt och deras andliga filosofi, något som jag har berört i flera tidigare artiklar (Inre form och helig vind, och Earth Is My Mother, Sky Is My Father) och därför inte uppehåller mig vid här. Det intressantaste är onekligen när hennes sageskvinnor ger en annan syn på tillvaron än vad manliga sångare brukar göra (och även bland dem är ju skillnaderna avsevärda). Det gäller till exempel tolkningen av de stora skapelsemyterna där kvinnorna oftast har en annan syn på varför män och kvinnor traditionellt har olika funktioner och arbetsuppgifter och huruvida dessa skilda uppgifter ska ge olika mycket makt. Som bekant är navajoerna matrilineärt organiserade med kvinnan som den utvidgade familjens centralgestalt. Manliga sångare fäster i allmänhet större vikt vid de äldre inslagen i navajomyterna som stammar från perioden som samlare/jägare medan kvinnorna framhäver de nyare inslagen från perioden som majsodlare och med stark påverkan från pueblo-kulturerna i och omkring Rio Grandes dalgång.

De kvinnliga sångarna betonar att de har fått sin förmåga att bli ceremoniledare av de heliga varelserna, diyiin diné. Sångaren blir alltså utvald och utan denna gåva från diyiin blir det mödosamma lärandet av de långa sångcyklerna omöjligt.

En del av de intervjuade började lära sig ceremonierna redan som småflickor när de följde med pappa, morbror eller morfar som var sångare. Andra inledde sin lärotid först i mogen ålder och när de bildat familj. Den äldsta började vid 44 års ålder. Genomsnittsåldern för när kvinnorna började sin läroperiod var 24, betydligt högre än för manliga sångare. Lärotiden var i genomsnitt 14 år, också längre än för manliga sångare. Huvudläraren var för det mesta en man, bara i ett fåtal fall var mamman huvudlärare.

Att det tar längre tid för en kvinnlig sångare att utbilda sig än för en manlig beror bland annat på de begränsande föreställningar som finns omkring menstruationen. Hos navajoerna anses att menstruerande kvinnor inte kan leda ceremonier, att de inte kan lära sig ceremonier när de menstruerar och helst inte alls bör delta i ceremonier under menstruation. Detta är inte för att den menstruerande kvinnan anses vara oren utan för att menstruationen anses ha en så stark kraft i sig att den förtar effekten av en ceremoni.

Uppfattningarna om menstruationens laddning kan härledas till den period i skapelsemyten när män och kvinnor i en av de tidigare världarna kom att leva åtskilda och då på var sitt håll ägnade sig åt sexuella perversioner. Resultatet av dessa perversioner, såsom masturbation med hjälp av stenar, trädgrenar och djurdelar eller rent av sex tillsammans med djur, ledde till att en rad monster föddes. Dessa monster livnärde sig på människornas föregångare och för att få slut på deras härjningar lät Solen befrukta Kvinnan-som-förändrar-sig som då födde Monsterdråparen och hans tvillingbror Född-för-vatten. Efter en rad komplikationer lyckades tvillingparet döda alla monster utom sex och på så vis göra världen beboelig för de människor som nu skapades av Kvinnan-som-förändrar-sig. Monstren är en mytisk beskrivning av alla de hinder och destruktiva krafter som hotar och hämmar människors utveckling. De sex monster som sparades var Sömn, Hunger, Fattigdom, Ålderdom, Löss och Död, som alla anses ha en viktig funktion – inte minst uppfostrande - att fylla i ett liv präglat av hozhó, dvs skönhet, balans och harmoni.

Schwarz ägnar stort utrymme åt navajokvinnornas syn på menstruationen får fram en mycket komplex och, åtminstone delvis, ny bild. Olika menstruationer skiljer sig åt. En flickas två första menstruationer betraktas till exempel som helt ofarliga, ja rent av skyddande. Däremot betraktas menstruationerna från och med nummer tre och framåt som farliga eftersom flickan då anses sexuellt aktiv, åtminstone potentiellt.

En annan faktor som komplicerar livet för en sångare eller en lärjunge är kravet på sexuell avhållsamhet i samband med och efter ceremonier. Att sångaren avhåller sig från sex under den tid en ceremoni pågår (kan vara upp till nio dygn) är rätt så självklart, men kravet är mer omfattande än så. Sångaren bör, liksom patienten, också avhålla sig från sex under fyra dagar efter en större ceremoni – detta för att ceremonin ska få full kraft. Om sångaren är eftertraktad kanske han eller hon direkt efter en nyss avslutad ceremoni blir kallad till en ny och då blir ju avhållsamhetsperioden ännu längre. En av de intervjuade kvinnorna konstaterar lakoniskt att det sällan blir något intimt med maken numera.

Blivande sångare lär sig genom att följa med och iaktta sin lärare vid ceremonier. Efterhand som eleven lär sig mer och mer får han/hon bistå i vissa delar av ceremonin för att så småningom ta över delar av den och till sist utföra den helt på egen hand. Då är man färdig sångare och får den medicinpåse och de magiska föremål som alla sångare har. Antingen får man nytillverkade föremål eller också får man ärva något av sin lärare, som därefter formellt initierar eleven. Initiationen måste bevittnas av de heliga varelserna så att den nya sångaren är godkänd och igenkänd även av dem eftersom all kraft i ceremonierna och all healing kommer från de heliga varelserna (eller Holy Wind som McNeley skulle uttrycka saken). Nu är det bara att börja praktisera på egen hand, och inte glömma bort att läraren också ska ha en del av betalningen så länge han/hon lever. En smart pensionsförsäkring för sångare!

Schwarz visar också att de flickor som går i lära precis som pojkar uppmuntras att stärka sin kropp genom löpträning, rulla sig nakna i snö och träna upp sin röststyrka genom att sjunga samtidigt som de rider eller vallar får långt ute i ödemarken.

Ett grundläggande tema i Blood and Voice är att myterna fortfarande är vägledande för dagens navajoer. Just detta är också huvudtema i en annan mycket sympatisk bok av Maureen Trudelle Schwarz Navajo Lifeways – Contemporary Issues, Ancient Knowledge (2001 University of Oklahoma Press). I den boken visar Schwarz hur myternas esoteriska innehåll används för att finna lösningar i krissituationer i vår tid. Bland de situationer hon analyserar är utbrottet av en mystisk dödlig virussjukdom på navajoreservatet 1993, tvångsförflyttningen av flera hundra navajofamiljer från ett område som hopi-indianerna har fått exklusiv rätt till, en mycket uppmärksammad uppenbarelse där två diyiiin diné visade sig för en navajokvinna och gav en dyster profetia om navajoernas framtid, samt problemet med alkoholism och social utslagning.

Den grundläggande inställningen bland traditionella navajoer är att sånger, böner, ceremonier och berättelser är gåvor från de heliga varelserna som visar navajoernas roll och ansvar i världen och fortsätter att informera vår samtid. Myterna visar också hur navajoerna ska klara sig när saker och ting går fel. Det är en sorts kodifierade insikter som kan ge vägledning även i dag.

Men det är inte alla navajoer som kan avkodifiera insikterna. Myterna har ju en yttre form, en ramberättelse som ofta handlar om en hjälte som råkar ut för olika problem men efter svåra strapatser och med hjälp från diyiin diné reder ut det hela. Den exoteriska innebörden i detta är klar för alla navajoer, även barn, medan de olika esoteriska nivåerna i myten är förbehållna de visa män och kvinnor, som ägnat åratal åt att tränga in i och förstå myterna.

Situationen med den mystiska virussjukdomen är ett utmärkt exempel. Sjukdomsförloppet var oerhört snabbt. Det hela började som en ”vanlig” influensa med hög feber och hosta men tillståndet försämrades mycket snabbt och drastiskt och sjukdomen övergick i en galopperande lunginflammation där även andra inre organ slogs ut och patienten avled. Chockbehandling med antibiotika i höga mängder hjälpte inte. Det gick inte heller att hitta någon smittkälla eller några smittvägar. De olika sjukdomsfallen inträffade oregelbundet såväl när det gäller tid som plats och drabbade främst medelålders och yngre i övrigt helt friska personer. Navajo-nationen var i chocktillstånd, sjukdomen uppmärksammades av de nationella medierna och döptes till navajo-febern och de ekonomiskt viktiga turisterna vågade inte komma. För traditionella navajoer var det monstren från världens begynnelse som härjade igen och det gällde att applicera Monsterdråparens erfarenheter på dagens situation.

Ett intensivt vetenskapligt forskningsarbete pågick på indiansjukhuset i Gallup utan att leda till något genombrott. Då kallade dåvarande presidenten i Navajo Nation samman ett möte mellan forskarna i Gallup och traditionella medicinmän och detta möte ledde till ett genombrott när det gällde att förstå orsaken och därmed också hitta boten mot sjukdomen. Sångarna hade kommit fram till att naturen var i obalans eftersom navajoerna själva var i obalans med landskapet och inte hade fullgjort sina ceremoniella uppgifter på föreskrivet sätt. Denna disharmoni hade lett till ovanligt riklig nederbörd i delar av Navajo Nation. Det hade i sin tur lett till en kraftig ökning av växtligheten, framför allt gräs och buskar, vilket i sin tur kraftigt hade ökat förekomsten av vissa gnagare och framför allt av en viss mus-art. Forskarna koncentrerade sig nu på denna mus och kunde hos den hitta det virus som hade orsakat sjukdomen. Människorna hade fått det i sig genom att andas in partiklar som kommit från mössen eller deras avföring (liknande kan ske i Sverige med den så kallade sorkfebern). Det gällde alltså primärt att hålla sig ifrån mössen och hålla mössen borta från människornas boplatser (något som myterna också föreskriver). När sedan vegetationen återgick till mer normala förhållanden minskade också mössen i antal. Runt om i Navajo Nation gjordes väldigt många Blessingway-ceremonier efter denna upptäckt – detta som ett sätt att reparera navajoernas tidigare underlåtenhetssynder när det gällde omsorgen om Moder Jord.

Moder Jord är alltså beroende av omsorgen från människorna som fått en viss plats att förvalta, på liknande sätt som navajoerna är beroende av Moder Jords omsorg. Det finns ett mycket intimt samband mellan individ och plats, ett samband som grundläggs när ett nyfött barns navelsträng grävs ner i närheten av bostaden. Detta förankrar barnet i jorden och leder till en livslång bindning till platsen. Varje steg från födelse till död bekräftar sambandet mellan individ och plats.

Det är förklaringen till det hårdnackade motståndet från de navajoer gör som enligt beslut i den amerikanska kongressen ska lämna sina boplatser i det område som tidigare kallades gemensamt hopi- och navajoland men som numera har delats upp mellan hopi- och navajoreservaten. Några hundra hopier och flera tusen navajoer har hamnat på ”fel” sida om gränsen och ska tvångsförflyttas. Många vägrar i det längsta och det har till och med kommit till skottlossning när polis ska evakuerade viss hårdnackade motståndare. Hur ska de kunna lämna den plats där deras navelsträng är begravd och där deras förfäder har bott i flera hundra år? I ljuset av dessa djupa föreställningar ter sig den amerikanska kongressens beslut om tvångsevakuering från det uppdelade området som mycket oklokt och i princip omöjligt att genomföra. En insikt i navajomyterna hade kanske kunnat leda till andra, klokare beslut.

Nyheten om att två diyiin diné 1996 hade uppenbarat sig för Sarah Begay, en avlägset boende navajokvinna, spred sig mycket snabbt över navajoreservatet och tusentals, ja tiotusentals navajoer reste till platsen för att med egna ögon se spåren efter det inträffade (varelserna hade enligt berättelserna lämnat mockasinavtryck i sanden) och få höra direkt av Sarah Begay vad de heliga hade sagt. Besöken uppmuntrades av den politiska ledningen i Navajo Nation som beviljade permission för alla anställda som ville resa till platsen.

Budskapet från de heliga varelserna var en varning till hela navajofolket att de hade övergett de gamla traditionerna och inte i tillräcklig utsträckning utförde de ceremonier och böner som de en gång hade fått av Kvinnan-som-förändrar-sig och som var deras skyldighet att utföra för att upprätthålla balans och harmoni. Myterna om Kvinnan-som-förändrar-sig talar uttryckligen om att om navajoerna överger de gamla traditionerna kommer världen som de känner den att gå under.

Förutom den väldiga anstormningen av pilgrimer till Sarah Begays hus ledde nyheten om budskapen från de heliga varelserna till att mängder av navajofamiljer över hela reservatet anlitade sångare som höll ceremonier och förrättade olika slags böner och offer för att återupprätta harmoni och balans mellan navajoerna och de heliga varelserna. Uppenbarelsen ledde till en väldig vitalisering av navajoidentiteten och navajokulturen, framför allt för många medelålders och yngre navajoer som aldrig skolats in i eller hade övergett den traditionella andligheten. Uppenbarligen var det också för just dem som budskapet från de heliga varelserna var avsett.

De riktigt traditionella navajoerna, hardcore-navajoerna kanske vi kan kalla dem, var inte imponerade av det inträffade och reste inte heller till platsen för uppenbarelsen. De fortsatte helt enkelt sitt vanliga liv som innehåller ett ständigt pågående samtal med det heliga. De vet redan att människan är beroende av sina relationer inte bara till den egna familjen och klanen utan också till alla växter och djur, landskapet, de heliga varelserna och hela kosmos och de vet att de gör ceremonierna på rätt sätt.

För traditionella navajoer baserar sig harmonin, hozhó, på holism. Allt består av helheter, och alla helheter byggs upp av komplementära motsatser som liv och död, natt och dag, Moder Jord och Fader Himmel. Det finns komplementaritet i allt. Det finns manligt och kvinnligt i allt. Helheten är dessutom alltid större än summan av delarna. Män och kvinnor har i sig både manligt och kvinnligt. När dessa sidor är i balans är individen harmonisk. Och när en man och en kvinna förenar sig blir de kompletta, som delar av en helhet. För en traditionell navajo är singlar alltså människor som inte är kompletta. Komplett/fullkomlig blir man först i förening med sin motsats. Denna balans mellan komplementära motsatser utgör grunden för hozhó i hela universum.

Alkoholproblemen bland navajoer är omfattande och Schwarz analyserar i Navajo Lifeways hur drabbade familjemedlemmar försöker bearbeta problemen med hjälp av mytologisk insikt. Grunden i navajoernas inställning till andra människor är en attityd av respekt för den andres integritet. Man kan bestämma över barn men inte över andra vuxna. Grundinställningen är alltid: Det är upp till honom/henne att bestämma. Det gäller även alkoholkonsumtion, och tvångsvård är ett främmande begrepp för en traditionell navajo.

Om en person i den utvidgade familjen börjar missbruka alkohol försöker man tala personen till rätta, men tillgriper inga straffåtgärder. Om missbruket tilltar och kombineras med våld mot familjemedlemmar kan det naturligtvis bli tal om ingripande från myndigheternas sida, men inom familjen betraktar man fortfarande den missbrukande personen som en familjemedlem som begår misstag och som man försöker tala till rätta. Man kan också arrangera ceremonier för att få personen att bli kvitt sitt beroende. Om detta inte lyckas utan personen ifråga fortsätter sjunka ner i missbruk och kanske är borta från hemmet månader i taget börjar man betrakta honom/henne som socialt död. Han/hon är inte längre del av familjen och döden ses som all död i naturen som förutsättningen för nytt liv. Visst kan man sörja det inträffade, men genom att vända sig till myternas berättelser kan man ändå förstå att döden är nödvändig för att nytt liv ska uppstå. Om en sådan socialt död person dyker upp hos familjen igen körs han eller hon inte iväg utan kan få både mat och husrum, och en del lättare sysslor att utföra, som att hämta ved eller vatten. Personen räknas dock inte som en familjemedlem och man har inga krav och förväntningar på honom eller henne och ofta ger sig missbrukaren iväg igen.

Ett ambitiöst försök att förena traditionella navajofilosofiska insikter med modern naturvetenskap görs av Lori Arviso Alvord, den första navajokvinna som utbildade sig till kirurg och under flera år bland annat varit verksam vid indiansjukhuset i Gallup. Numera bor hon med sin familj i Dartmouth i New Hampshire där hon är verksam som biträdande professor vid Dartmouth Medical School. Hon har tillsammans med journalisten Elizabeth Cohen van Pelt skrivit en mycket sympatisk och läsvärd liten bok om uppväxten på navajoreservatet, kampen för att bli kirurg, erfarenheterna från indiansjukhuset i Gallup och försöken att kombinera modern medicin med navajotraditioner. Den heter The Scalpel and the Silver Bear – The First Navajo Woman Surgeon Combines Western Medicine and Traditional Healing (1999, Bantam).

Alvord som inte själv hade någon erfarenhet av traditionell navajomedicin när hon inledde sin medicinska bana insåg snabbt att den västerländska medicinen saknar en väsentlig dimension. Bristerna blev uppenbara när Alvord ställdes inför navajopatienter som kanske inte alls ville bli opererade därför att de ansåg att ett kirurgiskt ingrepp var ett sätt att förstöra kroppens skönhet och balans, eller som för säkerhets skull kallade en sångare till sjukhuset för att göra en riktig ceremoni. Hon måste helt enkelt ge patienterna mer tid och samtal än vad som är vanligt i västerländsk medicin och kom fram till att den andliga intensitet och energi som omger en traditionell healingceremoni är så gott som helt frånvarande i västerländsk medicin.

En sångares medicin är holistisk och avsedd för hela människan, inte bara för kroppen utan även för sinnet och själen. Alvord var så pass bevandrad i navajotraditionen att hon kunde se sambanden mellan jordens hälsa och människors hälsa och att sjukdom är ett uttryck för brist på harmoni. Hon försökte upprätta en andlig relation till sina patienter och, som sångarna, dra in patientens själ i läkeprocessen och hon försökte få sin kirurgi att bli en andlig upplevelse. Det skedde bland annat genom att patienterna förbereddes ordentligt med djupgående samtal och att hon försökte upprätta en känsla av harmoni och balans mellan personerna i operationslaget. En viktig pusselbit var självfallet om hon som ledare för arbetslaget skulle förmå att utöva ett balanserat och harmoniskt ledarskap, dvs om hon själv vandrade i skönhet och hade rätt relation till familj, samhälle, miljö, planet, universum och den andliga världen.

Så småningom sökte Alvord själv upp en sångare för att få en ceremoni utförd. Det skedde när hon var höggravid och drabbad av högt blodtryck. Den långa bilresan till sångaren, upplevelsen under ceremonin och samtalet med sångaren blir något av bokens höjdpunkt och leder Alvord fram till sinsikten om hennes egen specifika uppgift, nämligen att dela navajoernas idéer om helande med resten av världen och att hjälpa till att förändra den västerländska medicinen i en holistisk riktning. Av den anledningen beslutar hon sig efter stor vånda för att återvända till Dartmouth Medical School där hon själv fick sin grundläggande medicinska utbildning, nu i rollen som lärare och ansvarig för att utforma ett program för indianska studenter. Hon har till exempel hållit ett antal seminarier och föredrag på temat Att vandra i skönhet på medicinens område, och man kan bara önska denna sympatiska person lycka till med den stora uppgiften.

Tillbaka