|
|
Inre form och helig vind Navajoindianerna i sydvästra USA lever i ett reservat stort som Belgien – Navajo Nation – med ett omfattande självstyre som en så kallad Domestic Dependent Nation. De är den enskilt största indiannationen i USA både vad gäller reservatets yta och antalet invånare, drygt 250 000. Deras andliga traditioner är föremål för åtskilliga avhandlingar och undersökningar, framför allt beroende på att de under den moderna ytan har bevarat väldigt mycket av de gamla traditionerna. Detta har jag tidigare skrivit om i artikeln Earth Mother, Sky Father. I den här artikeln ska jag gå djupare in i navajoernas andliga och filosofiska grunduppfattningar med hjälp av två böcker, som är unika i sitt djup och lika högkvalitativa och komplexa som Alfredo Ortiz The Tewa World om puebloindianernas världsbild och Gregory Cajetes analys av urtänkandets dimension i Native Science De böcker det handlar om är The Main Stalk - A Synthesis of Navajo Philosophy (1984) av John R Farella och Holy Wind in Navajo Philosophy av James Kale McNeley (1981). Båda böckerna är utgivna av University of Arizona i Tucson och trycks upp i ständigt nya upplagor eftersom de är efterfrågade framför allt i universitets- och forskarvärlden. Trots att båda böckerna har drygt 20 år på nacken så har inga tillägg eller omarbetningar gjorts. Man får intrycket att båda författarna anser att dessa böcker redan från början fick sina optimala versioner. För en shamanstuderande är dessa böcker rena guldgruvan och jag ska försöka förklara varför. Först några ord om författarna. Båda är vita och deras böcker är resultatet av deras antropologistudier på 1970-talet. De har plöjt igenom de omfattande uppteckningar av navajomyter som har gjorts sedan slutet av 1800-talet och som har fördelen att nästan alltid vara nedtecknade på navajo med tydligt angivande av vem som berättat myten och när och var det skett. Dessutom har de vistats långa perioder i Navajo Nation och intervjuat sångare och andra traditionella navajoer med djup kunskap om myterna. Farellas sagesmän är till huvuddelen äldre män som medvetet valt bort att vara verksamma som sångare, dvs botare och ceremoniledare, på grund av den utsatta position sådana har. Därigenom menar han att de är friare att berätta vad de vet eftersom de inte har några ekonomiska intressen förknippade med kunskapen. Farella bor i Flagstaff i Arizona där han i alla fall periodvis har undervisat på universitetet. McNeley är gift med en navajokvinna och undervisar på Diné College, navajouniversitetet i Tsaile, Arizona. Ingen av dem har publicerat någon bok efter The Main Stalk och Holy Wind, vilket kan te sig anmärkningsvärt, bland annat med tanke på att de båda pekar på områden som borde utforskas vidare. Man får anta att deras arbete är som shamanska studier – ett ständigt pågående projekt utan slut. En anledning till att Farellas sagesmän valt bort sångarkarriären är deras tveksamhet inför att ingripa i något som ändå aldrig kan förstås till fullo. Att som botare eller ceremoniledare ingripa i tillvaron för att förändra processen på ett ställe producerar oundvikligen effekter på andra ställen som är svåra att förutse och självfallet att ta ansvar för. För dessa män innebär att vara vis att inte göra någonting och att aktivt ha valt denna form av passivitet. De accepterar saker som de är, använder ritualer huvudsakligen i sitt dagliga liv och för att fira det som är och de har en nära relation med de heliga varelserna, diyinii, dvs de väsen som härstammar från skapelsens början och som sedan sjunkit in i/gått upp i landskapet där de finns närvarande som inre former. Dessa heliga varelser är de inre formerna i alla naturföreteelser – vind, regn, sol, stjärnor, sjöar, berg, floder, gryning, skymning, ljus, mörker, de olika riktningarna, dag, natt, sommar, höst, vinter, vår etc etc. Farella beskriver dessa gamla män som en sorts heliga män. De har genom den kunskap de samlat på sig i det närmaste upphävt gränsen mellan människorna och de heliga varelserna. Gränsen mellan människorna och den andliga dimensionen är flexibel och föränderlig. Det som gör någon helig/gudomlig är kunskap och kunskapen är något man skaffar sig i en ständigt pågående process, precis som allt annat, ja hela världen är en pågående process. De heliga varelsernas essens är kunskap. När människor skaffar sig kunskaper i bemärkelsen insikter i det fördolda då återskapar de den kreativa process som de heliga varelserna satte igång vid världens skapelse. De heliga varelserna tänkte först de världsliga företeelserna och när de hade tänkt dessa tankar skapades den fysiska världen och alla dess företeelser. När vi skaffar kunskap i dag går vi in i samma tankebanor som de heliga gjorde en gång i Drömtiden och får på så vis del av all kunskap. Enligt navajofilosofin finns all kunskap redan i och med att den är knuten till världens existens. Vi kan upptäcka den kunskap som redan finns, till exempel om hur fotosyntesen går till eller om den mänskliga cellens ämnesomsättning - en kunskap som trädet och människokroppen redan har - men vi kan inte skapa någon ny kunskap. I navajofilosofin är universum en process som består av en myriad olika underprocesser. Den utgår alltså från helheten som är en summa av helheter. Varje helhet är i sin tur uppbyggd av komplementära motsatser som betingar varandra ömsesidigt. Farella ifrågasätter den tidigare förhärskande forskarsynen på navajofilosofin som dualistisk med begrepp som ont och gott. Det är helt enkelt två sidor av samma sak. Det ”onda” är en nödvändig följd av skapandet av det ”goda”. Båda ingår i en helhet och helheten kan inte existera utan båda. Diyinii är både ”onda” och ”goda”, en del varelser är förknippade med svart magi och destruktiva beteenden, andra med vit magi och konstruktiva beteenden. Men diyinii överskrider begreppen ont-gott, de är helt enkelt. Existensen består av skillnader och mångfald och därför har mångfald i sig en stor betydelse för navajoerna. Skillnader i åsikter och tro är en del av den mänskliga existensen och en förutsättning för all utveckling. En följd av den synen är att man inte ska försöka tvinga på andra människor sina egna uppfattningar. Det har inte ens de heliga varelserna gjort. De har skapat den ursprungliga berättelsen, världen som en ram för människans och andra arters handlande, men det är upp till människan själv och alla andra arter att utforma sitt eget handlande. De grundläggande och komplementära motsatserna i universum är födelse/död och manligt/kvinnligt. När balans råder mellan dessa grundläggande företeelser råder hozhó, harmoni, balans, skönhet. Farella gör en djupdykning i detta begrepp som är centralt i navajofilosofin, i synnerhet i sammanställningen saa naghái bikéh hozhó, som alltid avslutar olika ceremonier och som brukar översättas med en önskan om ett långt liv i harmoni och balans men som är så mycket mer och mycket mer komplicerat än så. På ett ställe översätter Farella begreppet med att vara i ett tillstånd som är komplett/fullständig/fullkomligt. Individen blir till exempel komplett först när han/hon ingår som en del i en komplett helhet med det förflutna, framtiden och världen omkring sig. I en annan bemärkelse är saa naghai bikéh hozhó själva den skapande urkraften, ett verktyg som placeras i alla levande varelser och ansvarar för tillväxt, sexualitet och reproduktion. Eftersom allt i landskapet är levande finns saa naghai bikéh hozhó också i alla företeelser i landskapet. Kvinnan-som-förändrar-sig som är den heliga varelse som av sin hud skapar de första navajoerna och som sedan blir jordens inre form och liktydig med begreppet Moder Jord beskrivs av vissa navajoer som dottern till saa naghai och bikéh hozhó. De heliga varelserna skapade den fysiska världen först i sina tankar och därefter i verkligheten genom olika ceremonier. Det är berättelserna om dessa ceremonier som utgör kärnan i sångarnas egna ceremonier, till exempel för att bota sjukdom, framkalla regn eller skapa gynnsamma förutsättningar för ett mänskligt projekt. Sångaren återskapar därmed Drömtiden och får därmed också del av diyiniis kunskap och kraft som även kommer patienten till del. Sångaren skapar genom sin ceremoni ramarna för saa naghai bikéh hozhó att bli verksam. Sångaren bjuder in kraften och gör sig och patienterna tillgängliga för kraften. Sjukdom kan botas, harmoni kan återupprättas, välgång inledas. Om Farella huvudsakligen ägnar sig åt att analysera begreppen inre form och saa naghai bikéh hozhó försöker James Kale McNeley tränga in i ett annat grundläggande begrepp, nämligen Holy Wind, dvs helig vind/helig anda. Holy Wind genomströmmar hela skapelsen, ger liv, tanke, tal och rörelseförmåga till alla levande varelser och tjänar samtidigt som kommunikationsmedel mellan alla företeelser i den levande världen. Begreppet påminner mycket om det som i nordisk tradition gick under namnet önd/anda. Den vind som finns i oss alla kommer från de fyra riktningarna. Vinden är ett enhetligt fenomen som i navajomyterna uppträder under olika namn och med olika egenskaper och uppenbarelseformer. En av dessa många vindar kallas Wind’s Child, vindens barn, och genom den kan alla varelser få kunskap av och kommunicera med alla andra varelser. En navajosångare som kallades River Junction Curly beskrev det som att allt har liv, allt har makten att tala, allt har makten att andas, allt har makten att lära och vägleda. Bakom varje tanke finns alltså en vind, bakom varje rörelse, varje händelse en vind. Och observera: det är i grunden samma vind/energi/kraft som får allt i världen att röra sig. Det är samma kraft bakom stjärnornas och planeternas rörelser som bakom våra tankar och handlingar. Det är inte bara så att allt har en orsak och hänger samman med allt annat – det har dessutom samma orsak! Parallellen till Urds väv är rätt så slående tycker jag. Vad är det då man tar del av via naturfenomenens vindar? Jo, det är dessa fenomens inre form som sänder vindarna. Vindarna kommer alltså från de heliga varelserna, diyinii. Allt har ett budskap och det gäller att göra sig tillgänglig för vindarna så att man kan uppfatta vad de säger. För navajoerna finns i vind-begreppet också etiska och moraliska aspekter. De små vindarna som sänds iväg av företeelsernas inre former, ger människorna vägledning och medlen för gott tänkande och uppförande. Eftersom det finns både ”goda” och ”onda” vindar så förklarar traditionella navajoer goda beteenden med att det styrs av goda vindar och onda beteenden med att de styrs av onda eller skadliga vindar. En person som styrs av onda vindar kan ofta, men inte alltid, bringas tillbaka till harmoni och balans genom olika ceremonier. Hozhó återskapas och personen kan vandra i skönhet. Motsatsen till att vandra i skönhet är att vandra i förvirring eller vandra i kaos – en företeelse som är väldigt vanlig i det senkapitalistiska samhälle vi lever i. Holy wind finns överallt och konstituerar alltså själva skapelsen. Vinden finns i alla varelser men vi kan också uttrycka det som att vi som människor deltar i den vind som finns överallt. Genom att delta i saah naghai bikéh hozhó har man tillgång till livets välsignelsebringande kraft i form av liv, andedräkt, tanke, tal. Man har direkt tillgång till de heliga varelsernas tanke och tal och med rätt attityd till dessa vandrar man i skönhet. Den som vill bidra till att sprida hozhó, skönhet, skapar genom ritualer först skönhet i sitt inre och för därefter ut denna skönhet i världen genom tanke och handling. Då bidrar man till att forma världen i skönhet. Man har kommit överens med världen, som en samisk filosof uttryckt saken, och blivit en kreativ medaktör som hjälper till att ställa saker och ting tillrätta. Man vandrar i skönhet. |