tankar

Civilisationskritik med problem

Den globala kapitalismen frambringar en mångfald av motstånd. Det kan vara traditionell facklig kamp och organisering, migranter som ”illegalt” rör sig över gränser och även organiserar sig för att kunna driva sina intressen, miljörörelser inom och utom etablerade politiska kanaler, feminister av alla möjliga slag, organisationer för homo-, bi- och transsexuella, urfolk som tar strid för sina värderingar och landområden, djurrättsaktivister, gröna vågare, organisationer mot människohandel och slaveri, religiösa fundamentalister och jihadister m fl m fl. Det handlar om rörelser som sinsemellan har helt olika analyser, mål, visioner och metoder och som egentligen bara har en enda sak gemensam – oppositionen mot det kapitalistiska systemet och/eller inslag i det kapitalistiska systemet.

På senare år har det gjorts flera försök att skapa en kritisk teori för allt – en modern motsvarighet till Karl Marx Kapitalet. Jag tänker främst på Imperiet av Michael Hardt och Antonio Negri och Manuel Castells Informationsåldern. (Dessa verk gör jag en kritisk analys av i min egen Shamanism, marxism och människans frigörelse). Jag tycker inte att försöken har varit speciellt lyckosamma och detsamma kan sägas om en ny tegelsten som hyllas inom den gröna anarkiströrelsen – Endgame (Seven Stories Press, 2006) av amerikanen Derrick Jensen. Den är uppdelad i två band – The Problem of Civilization och Resistance. Omfånget är imponerande, sammanlagt drygt 900 sidor, och Jensens ordsvada är nästan bedövande men, faktiskt, ganska lättläst. Men det är onekligen ganska tröttsamt när Jensen ideligen återger långa citat ur sina tidigare böcker och även citerar vad han själv skrivit några hundra sidor tidigare i den här boken! Med ett mer effektivt och stringent uttryckssätt hade Jensen kunnat säga samma saker på lite drygt 100 sidor. I den lilla handboken Peak Oil Survival – Preparation for Life after Gridcrash lyckas kanadensaren Aric McBay göra en minst lika bra analys av industricivilisationens problem på ynka 15 sidor. Jag återkommer till McBays bok senare i artikeln.

Även om jag anser att Jensen i stort sett saknar en ekonomisk analys, är oerhört selektiv för att inte säga enögd när det gäller historiska erfarenheter, är oerhört tjatig, intellektuellt oärlig mot sina kritiker och i retoriskt avseende balanserar på den enkla demagogins knivsudd måste jag ändå erkänna att han riktar strålkastarljuset mot oerhört viktiga frågeställningar. Jensen kan därför vara en bra utgångspunkt för en kreativ kritik av vissa trender inom civilisationskritiken. Jag ska alltså försöka använda Jensen för att överskrida Jensen.

Grundläggande för Jensens hela tänkande är hans 20 teser om civilisationen. I en extrem kortsammanfattning går de ut på att civilisationen inte är hållbar och uthållig. Den bygger på en hierarkisk våldsordning där våldet uppifrån är institutionaliserat, osynligt och/eller accepterat till skillnad från våldet underifrån som alltid stämplas som brottsligt och straffas. Vårt sätt att leva bygger på våld mot naturen och ju längre civilisationen får hållas, desto större blir skadorna. Vi socialiseras till att hata livet och naturen för att kunna vara kuggar i civilisationen och vi ska inte inbilla oss att civilisationen frivilligt låter sig omvandlas till ett hållbart sätt att leva.

Civilisationen uppstod ur slaveri, bygger på slaveri, kräver slaveri och kommer att kollapsa utan slaveri, skriver Jensen längre fram i boken. Med våld och slaveri innefattar Jensen inte bara det som civilisationen gör mot människor utan vad den gör mot alla andra arter och mot ekosystemen i stort. Detta är ett starkt kort hos Jensen. Hans civilisationskritik utgår inte från människan utan från jorden och från skapelsen som helhet, där människan bara är en av många arter.

Utifrån dessa teser, som de flesta civilisationskritiker skriver under på, ägnar sig Jensen åt frågeställningen: hur påskynda civilisationens sammanbrott? Han ser framför sig en bild av hur man river stora byggnader med hjälp av sprängmedel. Laddningarna apteras så att byggnaden faller samman över sig själv och skadar omgivningen så lite som möjligt – ja, ni har säkert sett liknande bilder på tv-nyheterna. För Jensen är den stora frågan: på vilka ställen ska vi placera laddningarna för att civilisationens sammanbrott ska bli så ”skonsamt” som möjligt?

Så här långt tror jag att de flesta läsare har lätt för att hänga med Jensen. Visst, tänk om vi kunde få civilisationen att implodera så att vi kan börja leva i harmoni och balans med helheten igen. När det visar sig att Jensen inte bara tänker bildligt utan bokstavligt uppstår problem. Det är inga symboliska laddningar han talar om – utan reella sprängladdningar. Det handlar inte om huruvida man ska spränga kraftverksdammar och andra dammar som dödar floderna och det mesta av livet i floderna. Det handlar om hur man ska göra det. Vad krävs för att slå ut en damm? Var ska man placera laddningarna? Hur snabbt kommer laxen och annat liv tillbaka i floderna? Hur spränger man en mobilmast eller kraftledningsstolpar så att man åstadkommer största möjliga skada på civilisationens infrastruktur? Kan man hacka sig in i kraftstationernas datasystem och sabotera kraftverken (ja, det har de amerikanska myndigheterna själva visat i ett experiment som nyligen visades på CNN) eller ännu bättre slå ut elnäten, bankernas datasystem etc?

I sin jakt på svar söker Jensen upp och för samtal obskyra typer. Det är datahackare och det är sprängämnes- och sabotageexperter från den amerikanska armén. Mötena sker under mycket hemlighetsmakeri på baseballäktare eller undanskymda kaféer. Jag får en stark känsla av fejk inför dessa avsnitt i Jensens bok. Samtalen blir för bra för att vara sanna helt enkelt. Hur troligt är det att datahackare är fullständigt ense med Jensen om hans civilisationskritik? Och hur troligt är det att en sabotageexpert inom den amerikanska armén vill störta civilisationen? Troligare är väl att sådana figurer ägnar sig åt terrordåd a la Timothy McVeigh, dvs utifrån en högerextremistisk ståndpunkt.

Derrick Jensen är alltså en livlig förespråkare av revolutionärt våld och han ägnar stort utrymme åt att bemöta olika argument mot våld som han mött under sina föredragsturnéer. Han har ett horn i sidan framför allt till amerikanska buddhister, eller ska vi kanske säga amerikaner som är influerade av buddhismen, och som envist hävdar att allt våld alltid är oönskat och fel. Jag tvivlar dock på att hans motståndare är så enkelspåriga i sin argumentation som Jensen utmålar dem. Han har två grundtyper av dialog i sin bok: 1) en person kommer fram till Jensen efter ett föredrag och ställer ”snälla” frågor så att Jensen kan förklara hur allt hänger samman, 2) en motståndare attackerar Jensen med enkelspåriga argument som Jensen lätt avfärdar och sen förklarar hur allt hänger samman. Det är i och för sig fullt möjligt att de som lyssnar på Jensens föredrag är precis så ovetande eller korkade som han beskriver det, men jag får en stark känsla av att dessa dialoger är konstruerade – dessutom utan större finess så man blir hjärtligt less på dem. Jensens kritik av buddhismen är oärlig, liksom hans väl enkelspåriga avfärdande av Gandhi. Såväl Gandhi som t ex de buddhistiska munkarna i Burma har väl visat att det går utmärkt att förena icke-våldsmetoder med militans?

Det är bra att Jensen väcker frågan om våld i kampen mot civilisationen och dess effekter, men frågan är betydligt mer komplex än vad han gör den till. Hur skiljer sig Jensen till exempel från en jihadist när det gäller frågan om våld mot civilisationens institutioner eller infrastruktur? De må ha olika mål, men om de använder samma metoder kan man fråga sig om målen verkligen är så olika. Det finns ett samband mellan medel och mål som Jensen inte beaktar. Hur påverkas den som använder våld av våldet? Jag tycker att det är självklart att den som utövar våld blir negativt påverkad av detta. Bland urfolk är det vanligt att den som har utövat våld, t ex vid jakt eller i krig, måste genomgå olika sorters reningsceremonier för att kunna återvända till samhällsgemenskapen. Våldsutövningen gör att man har satt sig i en extrem situation av obalans och den måste transformeras så att harmoni och balans kan återställas.

Det kvittar om våldet är berättigat eller inte. Och vem avgör om våldet är berättigat? Här finns en demokratisk aspekt som Jensen helt bortser från. Vem ska definiera vem som får använda våld och vilket våld som ska användas? I Jensens värld är det uppenbarligen personer eller grupper med schyssta värderingar och målsättningar som ska göra det, men hur man än vrider och vänder på saken kommer det att vara personer som självpåtaget ger sig denna rätt, tar sig denna rätt, utan någon allmän konsensus.

Det är symptomatiskt att begreppet demokrati inte förekommer på Jensens 900 sidor. Unabombaren tyckte att han hade rätt att skicka brevbomber till personer som han ansåg vara pådrivande för civilisationens destruktiva utveckling. Timothy McVeigh tyckte att han 1995 hade rätt att ta livet av 168 personer i Oklahoma City som en hämnd på de federala myndigheterna. Vem gav dem denna rätt? Och vem ger Jensen rätt att spränga en kraftverksdamm för att rädda laxen? Jensen kanske skulle säga att det är laxen, eller floden eller Moder Jord som ger honom denna rätt, men det är självfallet inget hållbart argument. Vem som helst kan säga sig ha någon sorts gudomlig rätt eller uppgift att göra vad som helst. Och kanske får den som använder våld, som visar sig vara framgångsrikt, för sig att han/hon också ska ha större rätt att fatta beslut, större rätt till vissa varor och förnödenheter än andra. Våld ger makt och makt korrumperar.

Jag argumenterar inte emot våld i sig. Det kan finnas situationer där våld är en vettig metod men att använda våld är alltid förknippat med komplikationer och problem. Att som Jensen framhålla grizzlymamman som förebild när det gäller våldsutövning är att underkänna läsarnas intellektuella förmåga. Visst försvarar mamma grizzly sina ungar utan att tveka, men detta är knappast någon vägledning för civilisationskritiker som funderar på hur de ska kanalisera sitt motstånd. När det gäller kraftverksdammar och andra dammar kan man också konstatera att de förr eller senare kommer att slamma igen. Floderna utför ett tålmodigt undermineringsarbete som obönhörligt leder till att dammarna så småningom kommer att förstöras. Det tar lång tid, alldeles för lång för Jensen, men kanske är det mot vår mänskliga horisont som denna tid tycks lång. För Moder Jord kanske det handlar om ett ögonblick eller två innan floderna befriar sig själva.

Jensen ställer sig själv oupphörligt frågan om det inte vore bättre att spränga en damm än att skriva en bok. Till slut tänker man, men för helvete karl gör det då! Så kommer dock inte att ske och på sidan 646 får vi förklaringen. Han är rädd för att åka dit och hamna i fängelse. Han har varken anlag eller böjelse för att arbeta med sprängmedel. Och så orsak nummer 3: hans skrivande är viktigt, det är ingen annan som gör detta (?) och att skriva är det bästa sättet för Jensen att bidra till kampen. ”Jag gör inte bomber, jag skriver”. Jaha, och vem ska då spränga dammarna, och mobilmasterna, och kraftledningsstolparna? Någon som känner igen den auktoritära vänsterns gamla avantgardeteorier? Avantgardet säger vad som ska göras och fotfolket utför det hela. En skillnad är dock att medan vänsterns avantgarde talade om massorna (eller numera mängden) som skulle genomföra själva revolutionen är det mer oklart vem Jensen menar ska göra det smutsiga hantverket. Den stora massan kommer att vara emot att civilisationen störtas och kommer rent av att vara beredd att försvara den med vapen i hand, det inser även Jensen.

Det är alltså oklart vem som står för själva genomförandet. Det dröjer ända till sidan 345 innan Jensen över huvud taget anger målgrupp för boken. ”Jag skriver för dem som vet att civilisationen är fruktansvärd och som vill göra något åt den. Jag vill uppmuntra dem att bli mer radikala och militanta”. Denna uppmuntran sker med en alarmistisk ton där Jensen anstränger sig för att bibringa läsaren en känsla av att varje dag som går utan att civilisationen störtas orsakar oåterkalleliga skador. Det är många som känner desperation inför industricivilisationens framfart – det vore bättre om Jensen ville underbygga denna desperation med analys av orsaker och sammanhang i stället för att bara elda på den. Desperation föder desperata handlingar och ingenting säger att sådana handlingar underlättar avvecklingen av civilisationen. För mig framstår Jensen som en våldsromantiker av det slag det fanns så många i den 60-talsvänster där jag var aktiv.

I grund och botten tror jag att Jensen saknar en ekonomisk analys. Han har ingen klar bild av vad som lett fram till att dagens värld ser ut som den gör eller hur detta tillstånd ska kunna upphävas. Vilka är drivkrafterna i den globala kapitalismen och vilka grupper i samhället kan under vissa bestämda betingelser tänka sig att omvandla systemet till något annat? Här är Jensen svarslös, ja han ställer inte ens frågorna. Men om man inte har en susning om Karl Marx mervärdesteori då förstår man inte heller varför kapitalets valoriseringsbehov obönhörligt leder till rovdrift på jord, skog, vatten, råvaror, människor, djur och växter. (Marx beskrev ju dessutom långt före Jensen hur kapitalackumulationen alltid bygger på våld).

Utan en bild av vilka faktorer som driver det nuvarande systemet har man svårt att se vad som kan bringa det på fall. Om man som Jensen tror att det är hat mot det levande som driver civilisationen då kan man bara se idealistiska faktorer som drivkraft för en samhällsomvandling, typ kärlek för det levande eller idéer om hur saker och ting borde vara. Men en urban medelklassmänniska kan tycka aldrig så mycket att världen bör se ut på ett visst sätt – frågan är under vilka omständigheter han eller hon är beredd att verkligen göra något i grunden åt det hela. Revolutionära situationer skapas inte för att man vill det. Och om och när en revolutionär situation väl skapas är det inte alls heller säkert att det går som man tänkt sig – då kanske det inte är Jensens fans som tar till vapen för att avveckla civilisationen utan kanske ett gäng jihadister som tror att paradiset står för dörren.

Det är inte bara ordet demokrati som lyser med sin frånvaro hos Jensen. Det gäller också ordet strejk. Anmärkningsvärt! Om det är något som driver industricivilisationen så är det arbete, dvs lönearbete i gruvor, fabriker, jordbruk, banker, transportsystem etc etc. Och om det är något som kan avveckla industricivilisationen, få den att implodera, så är det inte sprängladdningar utan generalstrejk. När arbetarna i Asiens sweatshops vägrar arbeta så är det slut på billiga konsumtionsvaror för såväl amerikaner som européer. När de amerikanska hamnarbetarna lägger ner arbetet kommer USA:s ekonomi att lamslås. När de afrikanska jordbruksarbetarna i Spanien säger stopp blir det tomt i svenska grönsaksdiskar. Och stopp för mervärdesproduktionen. Och när poliserna hänger av sig uniformerna och går i strejk mister staten sin förmåga att slå ned motståndet med sin våldsapparat. En generalstrejk skulle bringa kapitalismen på fall ganska snabbt, men under vilka betingelser den kan uppstå är svårt att säga. Under vilka omständigheter, om några, är arbetarklassen beredd att ta upp en kamp för att avskaffa sig själv och upphäva det kapitalistiska systemet? Det kan vi aldrig veta förrän efteråt egentligen. Jensen tycks, som många andra amerikaner, vara ganska oinsatt i den europeiska vänsterns historia efter 1789. Det är synd, för där finns många teoretiska insikter och praktiska erfarenheter som är av betydelse för dagens civilisationskritik.

Jensen anser att civilisationen blir alltmer sårbar och att den har nått tillväxtens gränser (i fysisk bemärkelse). Den har uttömt jorden men vi kan inte bara vänta på att den avvecklar sig själv (vilket en del anhängare av teorierna om Peak Oil tror kommer att ske) utan vi måste attackera den på alla fronter, skriver han. Det gäller såväl den fysiska infrastrukturen som det destruktiva tänkande som har skapat denna infrastruktur. Försöken att behålla en civiliserad livsstil förvärrar bara kraschen. Här är Jensen inne på en mycket intressant och viktig aspekt. Innebär alla försök att begränsa och styra industricivilisationen att saker och ting egentligen bara blir värre? Har kapitalismen verkligen uttömt alla möjligheter till ytterligare strömlinjeformning? Jensen är mycket kritisk till miljörörelsens försök att arbeta inom systemet för att åstadkomma förbättringar, skydda hotade landskap och djurarter, minska utsläppen av växthusgaser etc. Att reducera kampen för en annan värld till en fråga om individuella konsumtionsval kan möjligen leda till en ändrad livsstil som mildrar skadorna men är ändå ett sätt att tjäna maktens intressen. För att få slut på avskogning måste man avveckla det system som är ansvarigt, skriver han, och så måste han naturligtvis i sedvanlig Jensenstil lägga till ”med alla till buds stående medel”. Det är systemet som sådant och den logik som driver det som måste ifrågasättas, skriver Jensen och jag kan bara beklaga att han själv inte går på djupet när det gäller kapitalismens grundläggande logik.

Jag har tidigare kritiserat en annan av den gröna anarkismens teoretiska portalgestalter, John Zerzan för att sakna ett andligt perspektiv. (Se John Zerzan – anarkist och primitivist). Den kritiken kan man inte rikta mot Derrick Jensen för han har en ganska god förståelse av det han kallar landbaserade religioner och som jag vill kalla urfilosofi. För Jensen handlar detta tänkande om hur man ska leva på en bestämd plats och där relatera till det heliga (som han dock aldrig definierar). Landet vet bättre än vi vad det vill och vad som är bra för det. Gör det som bäst tjänar din plats, skriver Jensen och understryker att motståndet måste vara globalt medan förnyelsearbetet måste vara lokalt. Avveckla globalt – förnya lokalt. Det kan man ju hålla med om men hur ska man då få reda på vad man ska göra på sin egen plats? Jensen talar i detta sammanhang om många olika former av motstånd som alla har sitt berättigande, från odlingslotter i städerna till att sabotera avverkningsmaskiner och spränga kraftverksdammar. Hur ska jag hitta just mitt motstånd?

Sympatiskt nog skriver Jensen att man inte ska lyssna till honom (men varför då skriva 900 sidor i ämnet?) utan själv lista ut vad man ska göra. Det kan ske genom att gå till en flod, ett berg, en skog, ett träd och be om kunskap. Lyssna till er egen landbas och era egna hjärtan – de kommer att säga vad ni ska göra, skriver Jensen. Tja, säger jag. Det är på det viset traditionella kulturer alltid har gjort. Man lyssnar till landskapet och alla dess invånare. Man samtalar med landskapet och dess andliga dimension. Men det sker definitivt inte hur som helst. Metoderna för att göra detta har utvecklats under tusentals år och hos urfolken har människorna socialiserats in i denna kunskap. Det är detta som shamanens kunskap handlar om. Att, som Jensen, råda kreti och pleti att lyssna till sitt hjärta för att få reda på vad man ska göra, är lite för enkelt och ganska våghalsigt. Tänk om det var just det Unabombaren gjorde? Det finns en risk för att man hör fel. Man kanske bara snappar upp sin egen inre förvrängda dialog, eller bara hör det man vill höra. Jensen har visserligen rätt i grunden men en landbaserad religion är inte så enkel som han vill göra gällande. Människor som växt upp i och nu lever i industricivilisationens maskineri har en hel del avprogrammering att göra först innan de ens kan höra vad landskapet säger till dem. Här lämnar Jensen läsarna i sticket och det tror jag beror på att han inte har en tillräcklig förståelse för vad traditionell andlighet är.

Den läsare som hade väntat sig en tydlig vision av vilket samhälle Jensen vill ha blir säkert besviken för i denna fråga är han medvetet vag och boken mynnar därför ut i en präktig antiklimax. Mångfald ska ersätta civilisationen. Det ska vara lokalt baserade kulturer. Alternativen finns redan, de har fungerat i tiotusentals år. När civilisationen är borta kommer landskapet att lära oss hur vi ska leva. Jovisst, men vi kan också hamna i mindre trevliga tillstånd som James Howard Kunstler skildrar i The Long Emergency (Se artikeln Peak Oil och shamanens återkomst). Civilisationens avveckling kan också leda till olika former av feodalism och slavarbete grundat på en extrem våldsanvändning där all form av förnuftig och demokratisk samhällsstyrning har omöjliggjorts. Då kan det vara bra eller rent av livsnödvändigt att behärska basala praktiska kunskaper som hur man gör upp eld och håller värmen, hur man gräver en latrin, renar vatten, håller livsmedel kalla, hittar ätbara växter i skog och mark, fångar och slaktar vilt etc etc. Därmed är jag, som jag lovade i början av artikeln, framme vid Aric McBays Peak Oil Survival – Preparation for Life after Gridcrash (The Lyons Press, 2006).

Detta är en liten bok som är fylld av pratiska tips med instruktiva teckningar om hur man bygger effektiva eldstäder, latriner, vattenreningsanläggningar och så vidare. Boken riktar sig till moderna människor som har förlorat den levande kunskapstraditionen om dessa basala saker (och det har de flesta av oss gjort). En del av dessa saker kan man börja jobba med redan nu om man t ex flyttar ut på landet, en del andra är sådana man får ta itu med den dag när gridcrash inträffar, dvs när elsystemen brakar samman som en följd av Peak Oil. The grid är alltså det elektroniska samhällets infrastruktur – elnät, kraftledningar, data och telefonnät.

Ni trodde väl inte att internet skulle fortsätta fungera när/om industricivilisationens maskineri börjar hacka till följd av brist på fossila bränslen? I så fall rekommenderar jag varmt läsning av den 15 sidor korta introduktionen av McBay som inleds med meningen ”Vi lever i en tid av sammanstrålande kriser”. McBay utgår från begreppet Peak Oil och går överskådligt igenom dess olika komplikationer för transporter och produktion av el, plast, bekämpningsmedel, konstgödning och livsmedel. Han analyserar de ökande riskerna för storpolitiska konflikter och krig som följer på minskad tillgång på olja och naturgas liksom den ökande risken för ekonomiskt sammanbrott och kaos. Han tar upp de förnyelsebara energikällornas otillräcklighet när det gäller att ersätta de fossila bränslena och risken för en galopperande kollaps av de ekologiska systemen. McBay ser framför sig hur den industriella infrastrukturen kommer att kollapsa till följd av snabbt minskande tillgång till fossila bränslen, som ju utgör själva blodomloppet i industricivilisationen.

McBay föreslår motstånd enligt två huvudspår: 1) att gemensamt, tillsammans med andra, utveckla kunskaper och förmåga för att kunna tillgodose sina egna behov och därmed frigöra sig från beroende av den globala ekonomin och industricivilisationen, 2) att förhindra industricivilisationen från att förstöra vår långsiktiga förmåga att överleva och blomstra. Båda dessa huvudspår hänger samman och förutsätter varandra.

Det ges ut en hel del litteratur i USA om hur man ska klara sig efter Peak Oil och ofta handlar det i sann amerikansk individualistisk anda om hur man ska klara sig själv och sin egen familj. McBay däremot betonar att han arbetar som en del i en större gemenskap, i ett samhälle. Han eftersträvar ”community sufficiency” snarare än ”self sufficiency”. Han vill bygga gemenskaper som är baserade på social rättvisa och balans med miljön och som har tillräckligt med kunskaper för att klara av de väldiga ekonomiska, ekologiska och sociala påfrestningar som väntar. Eftersom McBay anser att en snabb kollaps för industricivilisationen är att föredra ligger implicit i hans program att påskynda denna kollaps. Hur det kan gå till skriver han inget om i denna lilla bok utan hänvisar till det pågående större projekt som han deltar i – In the Wake: A Collective Manual-in-Progress for Outliving Civilization. Den som vill följa detta projekt kan göra det på www.inthewake.org. Ja, Derrick Jensens arbete kan också följas på webben - www.derrickjensen.org.

Vad kan man dra för slutsatser av allt detta? Att civilisationskritik mynnar ut i konsten att gräva en latrin? På sätt och vis. Civilisationskritiker måste koppla upp sig på den enorma kunskapsbas som finns när det gäller praktiska färdigheter om hur man överlever under enklare, eller svårare, omständigheter än idag. Det kan gälla ursprungliga kunskaper om ätliga växter, hur man odlar sin egen mat, hur man bedriver fåravel, hur man bygger en gärdsgård, hur man hugger ved, var man hittar bär och hur man förvarar dem, hur man snarar en hare, hur man fångar en gädda, hur man bygger en jordkällare, hur man tvättar kläder utan tvättmaskin, hur man renoverar en skorsten, hur man komposterar människoavföring, hur man botar sjukdomar, hur man kommunicerar med landskapets andliga aspekter, hur man bygger sant demokratiska samarbetsformer i ett efterkapitalistiskt samhälle, med mera med mera. Numera socialiseras vi inte in i denna kunskap och det är hög tid att ändra på det. Mängder av gammal kunskap finns fortfarande kvar – det gäller att veta var eller hos vem man kan hitta den. En hel del finns att hitta på webben, t ex på gröna vågarnas www.alternativ.nu som också har en bra länksamling att gå vidare utifrån.

För egen del fortsätter jag arbetet med min shamantrilogi där Sejd 3.0 är del ett, Runmagi och shamanism 2.0 är del två och där del tre går under arbetsnamnet Naturens återkomst. Samtidigt försöker jag hitta min vardagsaktivitet i landskapet. Det handlar om att hitta ett sätt att vara i landskapet var dag, ett sätt att arbeta och verka som i sig skapar harmoni och balans. Som en avslutande gliring till Derrick Jensen kan jag konstatera att när han beskriver sig själv i landskapet är han alltid där som observatör, som besökare. Han är ute och går, han tittar på en sjö, han ser en spindel, han hör en fågel. För honom är naturen ett objekt trots att han säger sig eftersträva ett sjunka in i landskapet. Det kan man bara göra genom att vara verksam i det, var dag, i vardagen, i var dags aktivitet.

Jörgen I Eriksson, oktober 2007

Tillbaka