|
|
Visdomen finns på platser Ibland stöter man på antropologisk litteratur som spränger sin vetenskapliga disciplins gränser och förmår ge en fördomsfri och initierad bild av andra sätt att tänka än det västerländska paradigmet. Det handlar om litteratur som lyckas skildra andra sätt att tänka inifrån och på deras egna premisser. På den här sajten har jag tidigare recenserat några sådana mindblowing böcker, t ex John Farellas The Main Stalk om navajofilosofi, Jens-Ivar Nergårds Den levende erfaring om samisk kunskapstradition och Anders Burmans As Though We Had No Spirit om aymarashamaner i Bolivia. En bok med minst samma potential som dessa tre är Wisdom Sits In Places – Landscape and Language Among the Western Apache (University of New Mexico Press 1996) av Keith H Basso, professor i antropologi vid University of New Mexico i Albuquerque och dessutom hästkarl och ranchägare i Arizona. Basso har bedrivit mångåriga fältstudier bland apacherna i Fort Apache-reservatet i centrala Arizonas skogs- och canyonlandskap. Han har under dessa år deltagit i deras arbete med extensiv boskapsskötsel, lärt sig apache-språket (som ingår i samma språkfamilj – athapaskan – som navajo) och utvecklat nära vänskap med flera traditionsbärare bland apacherna. Idén till att studera hur apacherna genom språket relaterar till landskapet och dess inneboende visdom fick han i samband med att stamrådets ordförande gav honom i uppdrag att göra en karta över området med platsnamnen på apache-språket. De kartor som då fanns var gjorda av kolonisatören, den vite mannen, och hade alla platsnamn på engelska – namn som inte säger apacherna något. Det gör däremot de ursprungliga platsnamnen och när Basso var färdig med uppdraget blev han till och med uppmanad av ordföranden att avstå från att publicera en del av namnen. De var för heliga för att tryckas och ges en större spridning. De sa helt enkelt för mycket om apachernas traditionella andlighet för att få spridas – i synnerhet var det viktigt att bevara hemligheterna inför den vite mannen. Basso gick självklart med på önskemålet. Det som gör Wisdom Sits In Places så spännande är inte Bassos egna teoretiska resonemang utan de berättelser och deras filosofiskt/andliga tolkningar som fyra apacheelders inviger läsarna i. Jag ska här göra ett försök att sammanfatta deras komplexa uppfattning om landskap och identitet. De berättelser som Basso behandlar är så kallade historiska berättelser som handlar om vad som en gång hände på en viss plats och kanske också gett platsen dess namn. Det är berättelser direkt från förföräldrarnas mun som genom generationer traderats och fortsätter att traderas vidare, bland annat under de ständiga ridturer och utflykter i landskapet som unga apacher bör göra för att öva upp sin visdom. Däremot behandlar boken inte alls vad Basso kallar mytiska berättelser, sagor eller socialt skvaller, som är de övriga tre huvudvarianterna av apacheberättelser. Jag kan gott tänka mig att en analys apachemyterna och deras förankring i landskapet skulle ge ännu mer spännande resultat, men som läsaren av denna artikel kommer att förstå så rymmer även analysen av de historiska berättelserna mängder av visdom. Utgångspunkten är att det är apachernas förföräldrar som talar genom berättelserna och att berättelserna alltid är knutna till bestämda platser och platsnamn. För en apache är inte kronologin i en historia det viktigaste. Det är platsen som är A och O i en berättelse och det finns inga apacheberättelser som inte handlar om platser. Alla händelser utspelar sig på en bestämd plats och platsen är en integrerad del av själva händelsen. Berättelserna från förföräldrarna rymmer erfarenheter, kunskaper och visdom om hur man ska leva på rätt sätt, det finns alltid en etisk/moralisk dimension i dem. Platsnamn kan dels ange vad som hänt på en plats, med namn i stil med Hon-bär-sin-bror-på-ryggen och Hon-blev-gammal-sittande. De kan också innehålla mer exakta beskrivningar av hur platsen ser ut när man kommer från ett visst håll – dvs det håll som förföräldrarna anses ha kommit. Det kan vara namn i stil med Stigen-sträcker-sig-över-glödheta-klippor eller Gröna-klippor-bredvid-varandra-skjuter-ut-i-vatten. Oavsett vilket är platsnamnet alltid förknippat med en historisk händelse, som har betydelse även för dagens apacher och de problem som de ställs inför. - Landskapet får folk att leva på rätt sätt… Landskapet ser efter människorna, säger en apacheman till Basso. - Vi vet namnen på platserna där allting hände. Det får oss att hålla oss borta från dåligheter, säger en annan. - Berättelser arbetar på dig som pilar. Berättelser får oss att leva på rätt sätt, säger en tredje. Historiska berättelser har oftast funktionen att kritisera eller varna någon som anses leva fel. Den som berättar jämförs då med en skytt som sänder iväg en pil in i den felandes sinne så att han eller hon börjar ”arbeta med sina egna tankar”. Allt i syfte att den felande själv ska komma på vad som är fel och hur det bör åtgärdas. En sådan situation som Basso blir vittne till utspelar sig i en familj han känner väl. Efter en familjemåltid börjar en äldre kvinna (mormor i familjen) till synes opåkallat och utan anledning att berätta en historia. Inledningen lyder som följer: ”Det hände vid Ndee Dah Naazjné (ungefär = Människor-står-ovanför-här-och-där). För länge sedan dödade en man en ko utanför reservatet.” Den man som dödade kon var en apache och kon tillhörde självfallet en vit farmare. Mannen greps av en apachepolis som förde honom till Fort Apache där han tänkte anmäla honom för fortets chefsofficer. Men varje gång han inställde sig hos officeren för att rapportera sa han något helt annat – att han behövde patroner eller att han bara ville hälsa. Orsaken var att polismannen var utsatt för en magisk ceremoni av apacher som ville skydda ko-tjuven. Polismannen fick därför återvända hem med oförrättat ärende och han släppte den skyldige på den plats som bär namnet Ndee Dah Naazjné. Den gamla kvinnan avslutar berättelsen med inledningsfrasen ” Det hände vid Ndee Dah Naazjné”. Alla närvarande förstår direkt att denna berättelse är en pil som skjutits iväg mot en 17-årig flicka i familjen, som har uppträtt på ett felaktigt sätt i samband med en pubertetsceremoni för en annan kvinnlig släkting. Hon har nämligen haft håret upprullat på papiljotter i stället för som seden kräver ha håret helt utslaget under ceremonin. Det tolkas av omgivningen som ett ”vitt” beteende och mycket olämpligt vid denna viktiga och traditionella ceremoni. Också polismannen i mormoderns berättelse uppträdde som en vit man i stället för som en apache. Budskapet till 17-åringen är: skärp dig och uppträd som en apache! Men det framförs inlindat och indirekt eftersom det bland apacher anses som mycket oartigt och aggressivt att framföra öppen och direkt kritik mot någon. Flickan förstår också budskapet och varje gång hon senare kommer att tänka på platsen Ndee Dah Naazjné och berättelsen om den misslyckade apachepolismannen kommer hon att påminnas om att hon är apache och bör uppträda som en apache. Apacher ser landskapet som en reservoar av destillerad visdom, en sträng men välvillig traditionsbevarare, en alltid vaksam allierad i individens och hela samfundets ansträngningar att bibehålla de levnadsregler som är unika och distinkt deras egna, skriver Basso. Landskapets kännemärken är symboler för deras sätt att leva, för hela apachekulturen och dess moral och etik. En annan variant av historisk berättelse som Basso återger kallar han för att ”tala med namn”. En konversation kan då bestå av enbart platsnamn. Detta är ett långsamt, sparsmakat och mycket kondenserat sätt att berätta historier på. Det är möjligt bara om deltagarna i konversationen känner till platserna och de historier som är förknippade med dem och kan förstå den visdom som finns implicit på de aktuella platserna. Avsikten med detta sätt att berätta är t ex att hjälpa en av deltagarna ur en sorg, att bekräfta att någon har gjort fel (utan att oartigt och direkt påpeka detta) och då även visa att de övriga är beredda att acceptera och gå vidare. Platsnamnen ger deltagarna bilder och tankar att arbeta vidare med – hur påverkar detta mig, vad säger platserna och deras berättelser om mig och min nuvarande situation? Detta sätt att berätta rymmer således en stor healing-dimension. Att tala för mycket anses av apacher vara ett sätt att förödmjuka andra människors föreställningsförmåga och blockera deras tänkande (”att hålla nere deras sinne”). En effektiv berättare tar små steg för att öppna upp tänkandet och uppmuntra sina lyssnare att resa i sina tankar. Berättelserna får lyssnarna att stå och gå i sina förföräldrars fotspår och dela deras upplevelser och erfarenheter. Människa och landskap är ett. Människorna bor i landskapet som bor i människorna Apacher har en komplex definition av begreppet
visdom som alla har att göra med en förhöjd mental kapacitet i syfte att undvika
skadliga och farliga situationer och händelser. Visdom är ett
överlevnadsinstrument och den måste tränas på ett medvetet sätt genom att man
går vad Basso kallar ”the trail of
wisdom”, alltså visdomens stig. Kunskap om platser och deras berättelser får
man genom att lyssna till visa människor och genom att till fots eller till
häst ständigt röra sig ute i apachelandskapet, ensam eller tillsammans med
äldre som kan lära ut platsernas namn och berättelser. Apacherna talar om att
”dricka från platser” och jämför med behovet att dricka vatten. Man kan inte
leva länge utan vatten och man kan inte leva länge utan visdom. Drink from places and then work on your mind, heter det. När man har druckit visdom från landskapet kan man lösa alla möjliga vardagsproblem genom att hitta berättelser med bäring på den situation man har hamnat i (som individ eller samhälle). Man deltar i förföräldrarnas händelser, man identifierar sig med dem och utvinner ur detta kunskap om vad som bör göras. Berättelserna integrerar apacherna i landskapet, i det förflutna, i förföräldrarnas liv och i den egna kulturen. Basso talar om selfhood och placehood som är sammanflätade, alltså ungefär att jagkänslan och känslan för platsen är sammanflätade. En liten kritisk anmärkning till att sluta med: Basso ser landskapets visdom, platsernas visdom, som helt och hållet knuten till de mänskliga berättelserna om landskapet. Hans syn skiljer sig alltså från den shamanska uppfattningen att platsen i sig har lagrad kunskap som man kan ta del av, inte bara berättelser om vad människor gjort där, utan också berättelser från Moder Jord, från rådare och andra väsen och från växter och djur som har vistats på eller vistas på platsen. Antagligen har Bassos uppgiftslämnare just den uppfattningen, men antropologen tycks inte ha frågat om detta. Jörgen I Eriksson, juli 2009 |